EGYPTEN

MER OM LANDET EGYPTEN

Lite historiska datum:
2600 f Kr. Keops bygger pyramiden i Giza utanför Kairo
2550 f Kr. Sfinxen huggs ut ur klippblock
2000 f Kr. Palatset i Knossos på Kreta byggs
1500 f Kr. Den första stora dynastin i Kina, Shang
1350 f Kr. Tutankhamun dör
1280 f Kr. Trojanska kriget
1250 f Kr. Ramses II bygger Abu Simbel
1000 f Kr. Kung Davids rike i Palestina, följt av sonen Salomons
800 f Kr. Greken Homeros skriver Iliaden och Odysseen
776 f Kr. De första olympiska spelen
730 f Kr. Rom grundas
600 f Kr. Nebudkanessars rike i Babylon
427 f Kr. Filosofen Platon föds
305 f Kr. Kolossen på Rhodos reses
220 f Kr. Kinesiska muren byggs
44 f Kr. Romerske kejsaren Julius Caesar dör, hans hustru Kleopatra tar makten över Egypten
1997 e Kr. www.reseledaren.nu kommer ut på nätet

Massor mer om Kairo

Ka_iro (arabiska al-Qahira, den segerrike), huvudstad i Egypten, vid Nilen, ca 180 km söder om dess mynning i Medelhavet. 6,8 milj. inv. (drygt 13 milj. i storstadsregionen). Kairo är arabstaternas och Afrikas största stad. Folkökningen har varit mycket snabb (en fördubbling på 20 år) med svårlösta försörjnings-, trafik- och miljöproblem som följd. Kairo är Egyptens administrativa, kulturella och kommersiella centrum och har huvuddelen av landets industri (bl.a. i förstaden Helwan).

Det finns fyra större universitet och ett antal förnämliga museer, bl.a. Egyptiska museet (fornegyptiska samlingar, bl.a. skatterna från Tutanchamons grav), Koptiska museet (fornkristen konst) och Arabiska museet (islamisk konst). Stadens fornegyptiska minnesmärken – pyramiderna i Gizeh i öknen i sydväst – och de många storslagna islamiska byggnadsverken lockar många besökare. Större delen av Kairo ligger på östra Nilstranden. Gamla stan har österländsk prägel med trånga gator och överbefolkade kvarter. Här finns färgrika basarer, som den berömda Khan al-Khalili, och moskéerna ligger tätt. Bland de äldsta märks Ibn Tulunmoskén (876–879) och den praktfulla al-Azhar, uppförd omkring 970 under fatimidernas kalifdynasti. I al-Azhar inrättades samtidigt ett berömt universitet. Det är ett av islams främsta (sunnitiska) lärosäten, under senare tid tongivande för den islamiska fundamentalismen i Egypten. Från mamlukernas tid härstammar Sultan Hassanmoskén (1356–63), den arabisk-egyptiska arkitekturens mästerverk, och Kait Beys gravmoské (1474). Över 1100-talscitadellet på en höjd reser sig Muhammed Ali- eller Alabastermoskén (1830–57) i osmansk stil. Vid floden ligger Qasr al-Dubara, ett förnämt bostadskvarter, och söder därom (Gamla Kairo) har man grävt fram rester av den äldsta arabstaden, Fustat, från 600-talet. Här ligger de koptiska (kristna) kvarteren med flera gamla kyrkor. Heliopolis i nordöst är en modern förstad med den internationella flygplatsen. Västra Nilstranden har också övervägande modern västerländsk bebyggelse.

Historia. Där Kairo nu ligger fanns den fornegyptiska staden Heliopolis (Bibelns On), senare en av romarna befäst stad, som grekerna kallade Babylon. Den förstördes 641 av araberna, som anlade tre städer efter varandra på denna plats (den första var Fustat). Fatimiderna grundade den tredje staden, som utvecklades till dagens Kairo. Efter en storhetstid på 1300-talet intogs Kairo av turkarna 1517 och var från 1805 säte för den turkiske ståthållaren Muhammed Ali och hans efterföljare. Staden ockuperades av engelsmännen 1882 och den blev Egyptens huvudstad 1922.


--------------------------------------------------------------------------------

Massor mer om Egypten

Egypten [av grekiska Aigyptos, arabiska Misr], republik i nordöstra Afrika vid Medelhavet och Röda havet. Till Egypten hör också Sinaihalvön, som bildar en landbrygga mellan Afrika och Asien. Gränsen mellan världsdelarna går genom Suezviken och Röda havet. Egypten har 68,1 milj. inv. Landet indelas i 26 administrativa områden. Huvudstad är Kairo (drygt 13 milj. inv. i storstadsområdet) som är Afrikas största stad. Viktiga hamnstäder är Alexandria i Nildeltat samt Port Said och Suez vid Suezkanalen.

Natur och klimat. Huvuddelen (mer än 90 %) av Egyptens yta är en steril ökenplatå. Landets livsnerv är den bördiga Nildalen, jordens största flodoas, som sträcker sig från Sudan i söder ca 1 500 km norrut till Medelhavet. Nilen har skurit ned en trång dal (ca 5–15 km bred), som närmast havet vidgar sig till ett stort delta. Landet kring flodens övre lopp i söder kallas sedan gammalt Övre Egypten och deltalandet Nedre Egypten. Söder om Kairo breder öknar ut sig på båda sidor om Nilen. Libyska öknen i väster genomdras av djupa sänkor (bl.a. Qattarasänkan, 134 m u.h.) med oaser och avloppslösa saltsjöar. Arabiska öknen öster om Nilen är en klippöken med uttorkade floddalar (wadis) och höga randberg längs kusten mot Röda havet. Högst når massiven på Sinaihalvön (drygt 2 600 m ö.h.). Större delen av landet har extremt torrt ökenklimat, kustlandet i norr har medelhavsklimat.

Befolkning. Omkring 95 % av invånarna lever i den smala Nildalen och i floddeltat (ett av jordens tätast befolkade områden, ca 1 000 inv./km2). Den ytterst snabba folkökningen (en fördubbling på en dryg generation) har skapat allvarliga ekonomiska och sociala problem. I växande antal drar landsbygdsborna till storstäderna som växer ohämmat. Många egyptier har blivit gästarbetare i andra arabländer. Större delen av befolkningen utgörs av araber. De dominerar i norra Egypten, som i alla tider haft kontakt med Medelhavsvärlden och Mellersta östern; i söder har invånarna tydligare drag av de forntida egyptierna. Här lever också nubier (ett sudanfolk) och i oaserna finns berberfolk. Minoriteter som spelat en viktig roll under antiken och medeltiden är greker och judar. Efter arabernas erövring av Egypten på 600-talet blev arabiskan efter hand huvudspråk och islam vann insteg. I dag bekänner sig ca 90 % av invånarna till islam (flertalet är sunnimuslimer). Det arabiserade Egypten blev ett islamiskt kulturcentrum (Kairo) med betydande litteratur och konst. Efter en nedgång under turktiden skedde en kulturell renässans från 1800-talets slut, och i vår tid har egyptisk litteratur gjort sig känd långt utanför arabvärlden. Före arabernas ankomst talade egyptierna koptiska som byggde på fornegyptiska (det blev senare enbart kyrkospråk). Kopterna kristnades på 100-talet e.Kr. och deras kyrka kom att inta en mycket självständig ställning. Alexandria var en tid kristenhetens centrum. I vår tid utgör kopterna ca 7 % (av landets 10 % kristna) och bor företrädesvis i Övre Egypten i söder. Landet har satsat stora resurser på skolor och högre utbildning, men systemet sviktar under trycket av befolkningsexplosionen; omkring 40 % av invånarna är analfabeter.

Näringsliv. Egypten är ett kontrastrikt utvecklingsland, både ett överbefolkat jordbruksland och en modern industristat. Näringslivet socialiserades efter 1952, och har sedan 70-talet öppnats mot en friare marknadsekonomi. Men produktiviteten är låg och arbetslösheten skapar oerhörda sociala problem. Nilens årliga översvämningar och bördiga flodslam var sedan forntiden en förutsättning för jordbruket. Det sysselsätter nästan halva befolkningen, trots att bara några procent av landets yta är odlingsbar. De flesta jordbrukarna är fattiga småbrukare (fellah). Den viktigaste produkten är långfibrig bomull, en stor exportvara. Andra grödor är vete, majs, ris och sockerrör. Genom konstbevattning har man öppnat nyodlingar i deltat och oaserna. Men jorden kan inte föda befolkningen och stora mängder livsmedel måste importeras. Flodvattnet har sedan äldsta tid reglerats med dammar och bevattningskanaler. I början av 1900-talet uppfördes Assuandammen vid Nilens första vattenfall (katarakt) i södra Egypten. En andra damm (Höga dammen) invigdes 1960 och skapade världens största vattenreservoar, Nassersjön (ca 5 000 km2). Det var ett viktigt steg i landets modernisering, men samtidigt ett gigantiskt ingrepp i naturen. Till de negativa följderna hör att jorden försaltas, det näringsrika slammet blir kvar i dammen (till men för jordbruket och fisket) och att det stillastående vattnet bildar grogrund för sjukdomar som bilharzia. Egyptens industri, till stor del statlig, producerade tidigare mest textilier och livsmedel. Den har breddats med tung produktion (stålverk, verkstads-, olje- och kemisk industri) bl.a. i Hulwan nära Kairo, i deltat och kanalzonen. Nilen är sedan gammalt den stora trafikpulsådern, men sjöfarten på floden minskar. Den strategiskt viktiga Suezkanalen, invigd 1869 och nationaliserad 1956, har gett goda inkomster. Efter stängningen 1967–75 (under krigen mot Israel) återfick den dock inte sin forna betydelse. Landet har enastående fornminnen. Turismen, som blivit en ekonomisk hörnsten, hotas på 1990-talet av muslimska fundamentalisters terroraktioner.

Förhistoria. I äldsta tid kantades Nilen av papyrussnår och av täta översvämningsskogar, som göddes av flodens årliga högvattenslam. Det var en biologiskt oerhört rik miljö, som lockade till sig jägar-samlarfolk vilka så småningom blev bofasta. Jordbruk började bedrivas ca 7 000 år före vår tideräkning. Olika hövdingadömen samlades under tiden 5000–3000 f.Kr. till två statsbildningar, en i Övre Egypten (själva Nildalen mellan ökenbergen i öster och väster) och en i Nedre Egypten (deltat och dalens vidgade mynning). Samtidigt övergick stenåldern gradvis i bronsålder.

Faraonernas Egypten. Gamla riket. Den dynastiska tiden börjar när Nedre Egyptens furste Menes enar landet ca 3000 f.Kr. Rikets nya kungar kallades farao, ordagrant "det stora huset". Skriften införs och stenbyggnader börjar uppföras. De två första dynastierna kallas den arkaiska tiden. Ca 2700 f.Kr. stabiliseras riket under den förste pyramidbyggaren, farao Zoser (Djoser) och nu talar man om Gamla riket (dynastierna III–VI, ca 2700–2270). De följande två seklerna byggdes de stora pyramiderna, kungagravar som vittnade om rikets höga grad av organisation. Residensorter var Abydos i Övre Egypten men främst Memfis på gränsen mellan deltat och dalen. Rikets sydgräns låg ca 120 km söder om Första katarakten (ett av Nilens vattenfall). Den klassiska egyptiska kulturen tog den form den i stort sett skulle behålla i tre årtusenden. Men centralmakten försvagades, prästerna blev allt mäktigare, provinsfurstar började göra sig självständiga, och ca 2200 f.Kr. var riksenheten upplöst.

Mellersta riket. (Dynastierna XI–XIII, ca 2040–1675). Riket enades på nytt av furstar från Tebe ca 2040. Faraonerna fick allt större inflytande över Nubien i söder, och gränsen flyttades ca 300 km uppströms. Guld och koppar utvanns här, gränserna befästes och utrikeshandeln blomstrade; havsgående skepp importerade virke från Libanon och exotiska produkter från länderna runt Röda havet. Kraftfulla härskare var Amenemhet (XII:e dynastins grundare, början av 1900-talet), hans son Sesostris I och Sesostris III (första hälften av 1800-talet). Huvudstaden flyttades till Memfis. Pyramidbyggandet fortsatte ännu en tid i mindre skala, men gravplundrarnas härjningar gjorde att faraonerna senare började bygga dolda klippgravar – dock utan att kunna hejda plundringarna. Det fanns nu ett utvecklat stadsliv och kulturen blomstrade. Orsakerna till rikets upplösning ca 1675 är oklara. Faraoner av XIII:e dynastin satt länge kvar i Övre Egypten, men främmande folk från Asien, hyksos, tog makten i söder och senare i hela landet. De införde ny teknologi: hästen, vagnen och den asiatiska, sammansatta pilbågen.

Nya riket. (Dynastierna XVIII–XX, 1575–1087). På 1500-talet f.Kr. enades landet på nytt från Tebe, som blev huvudstad. Under skickliga härskare som Amenhotep I, hans efterträdare Totmes (Thutmosis) I, dennes dotter Hatschepsut och hennes efterträdare Totmes III, blev Egypten en internationell stormakt. I söder låg gränsen uppe vid Fjärde katarakten, långt inne i det nuvarande Sudan, i öster erövrades stora delar av Främre Orienten, där Mitanni-riket var den främsta fienden. Prästerskapet lade dock beslag på en stor del av produktionen, vilket undergrävde faraonernas makt. Farao Echnaton sökte på 1300-talet göra en religiös revolution uppifrån men misslyckades. När administrationen flyttade tillbaka till Memfis lättade dock det prästerliga trycket, och en ny kraftutveckling följde under XIX:e dynastin med Ramses I. Sonen Ramses II:s långa regering, 1290–1223, var dock mindre lyckosam. Hettiterna, ett bronsåldersfolk, tryckte på i Syrien och Palestina. Sjöfolken kallas de främlingar från havet som nu gjorde räder mot deltat. XX:e dynastin med Ramses III (regerade 1198–1167) innebar en kortvarig uppryckning, men sedan gick riket mot upplösning. Olika dynastier gjorde anspråk på hela makten, men utan varaktigt resultat. Nubier från söder och libyer från väster fick stort inflytande, t.o.m. som faraoner (dynastierna XXII–XXV). Till sist erövrades Egypten av assyrierna 671–667 f.Kr.

Assyriska och persiska erövrare (dynastierna XXVI–XXX). Furstarna i Sais i deltat, som gjorts till lydfaraoner av assyrierna, gjorde sig självständiga men behöll goda relationer till assyrierna. Kända faraoner var Necho I och Necho II (som lät bygga en kanal från Nilen till Röda havet), Psammetik I och Psammetik II. Memfis blev åter huvudstad. En kulturell renässans blommade upp. Samtidigt blev grekiska köpmän och legosoldater aktiva i Egypten. I öster sökte man senare hävda sig mot det nybabyloniska riket, men när detta krossats av perserna 539 blev Egypten en persisk provins. XXVII:e dynastins härskare var persiska storkonungar, därefter regerade inhemska lydfurstar.

Grekerna och deras arvtagare. Alexander den store erövrade Egypten 332 f.Kr. Under hans efterträdare diadokerna blev Egypten en hellenistisk stormakt där Ptolemaios I och hans efterföljare ptoleméerna regerade med faraonernas alla maktsymboler. Riket omfattade tidvis stora delar av Främre Orienten. Stadsbefolkningen helleniserades delvis, en stark invandring gjorde den alltmer kosmopolitisk, särskilt i huvudstaden Alexandria, men bönderna levde som de gjort i årtusenden. Transithandeln från Orienten över Sueznäset var en viktig inkomstkälla för härskarna. Alexandria blev den antika världens kulturella och kommersiella huvudstad. Den gamla religionen blandades upp med allsköns kulter och blandreligioner. Centralmakten försvagades dock under 100-talet och romarna blev militärt och ekonomiskt allt mäktigare. Den sista ptoleméen Kleopatra (VII) kunde inte hävda sig i maktstriderna efter Caesars död och begick självmord år 30 f.Kr., när romarna under Octavianus (sedermera kejsar Augustus) intog Alexandria. Under romartiden bleknade de fornegyptiska traditionerna bort, och de försvann helt då landet kristnades.

Romersk, bysantinsk, arabisk och turkisk tid. Egypten var romarnas "kornbod" och exploaterades hänsynslöst. Från 200-talet utbredde sig kristendomen. Landet kom vid Romarrikets delning 395 till Östrom (Bysantinska riket), men erövrades 640 av araberna och fick en storhetstid som kalifatet Kairo under de shiitiska fatimiderna på 900–1100-talen. Från 1250 styrdes landet av de turkiska mamlukerna (frigivna slavar som utgjort sultanens livvakt). Deras dynasti störtades 1517 av turkarna och Egypten blev en del av det osmanska väldet, men mamlukerna behöll den lokala makten. Turktiden innebar långvarig isolering och förfall. 1798–1800 ockuperades Egypten av franska trupper under Napoleon.

Britternas välde. När Egyptens vicekung Muhammed Ali och hans efterföljare under 1800-talet försökte modernisera landet (industri, handel, utbildning) sågs det som ett hot mot europeiska intressen. Reformerna betalades med lånade pengar och Egypten blev alltmer beroende av britter och fransmän, vilka ingrep i inrikespolitiken. Europeiskt kapital bekostade också den strategiskt viktiga Suezkanalen, och efter ett uppror bland egyptiska nationalister tog britterna kontroll över landet 1882. Från 1899 till 1955 stod Sudan under brittisk-egyptisk förvaltning. Efter första världskriget blev Egypten formellt ett självständigt kungarike, men britterna behöll sitt grepp om landet, främst kanalzonen. Den brittiska dominansen, som bekämpats av bl.a. nationalistpartiet (Wafd) och det fundamentalistiska Muslimska brödraskapet, upphörde först efter militärkuppen 1952, då kung Faruk störtades och landet blev republik.

Modern tid. Republikens förste store ledare, Gamal Abdel Nasser, skapade en enpartistat, byggd på "arabisk socialism", och mottog betydande stöd från Sovjet, bl.a. till det stora dammbygget i Assuan. Utrikespolitiskt hävdade Nasser Egyptens intressen i samband med Suezkrisen och han gick i spetsen för den panarabiska rörelsen (Egypten var en av Arabförbundets grundare 1945). På 1950-talet bildade landet kortvariga unioner med grannländerna Syrien och Jemen.

Under 25 år deltog Egypten i fyra krig mot Israel: Palestinakriget 1948, Suezkriget 1956, sexdagarskriget 1967, som blev en svår motgång, och oktoberkriget 1973. Nasser hade inlett en modernisering av landet och hyllades vid sin död som folkhjälte. Han efterträddes av Anwar Sadat, som utestängde de sovjetiska rådgivarna och inledde en demokratisering (begränsat flerpartisystem). Nu orienterade sig landet mot USA, som sedan dess gett det betydande stöd. Sadats sensationella resa till ärkefienden Israel 1977 blev första steget mot Camp David-avtalet, och genom USA:s förmedling ledde det till fred med Israel 1979. Fredsavtalet väckte skarp kritik både bland arabgrannarna och inom landet; Sadat mördades 1981 av fundamentalistiska muslimer. Egypten var länge isolerat i arabvärlden, men återvann gradvis sin position under president Mubarak och deltog med andra arabstater i operationerna mot Irak under Gulfkriget 1991. Utvecklingen mot demokrati i Egypten går långsamt. Ett växande hot utgör de islamiska fundamentalisterna. De vädjar till de fattiga massorna, fördömer alla former av västerländskt inflytande, vill införa en islamisk stat med islamisk lag (sharia) och står bakom en rad terrordåd. Både turistgrupper och egyptiska politiker har drabbats.

(Källa BSL01)