FINLAND - ÅLAND

MER OM LANDET FINLAND - ÅLAND

Massor mer om Åland

Åland (finska Ahvenanmaa), ögrupp i Östersjön och landskap med autonom ställning i Finland. Åland omfattar ca 6 500 öar och skär med en sammanlagd landareal på 1 525 km2. 25 000 inv. Omkring 2/3 av ålänningarna bor på huvudön Fasta Åland. Administrativ huvudort är Mariehamn, Ålands enda stad. Huvudön har broförbindelse med de närbelägna stora öarna Eckerö, Lemland och Lumparland. Till de glest befolkade ytterskärgårdarna, t.ex. Föglö, Brändö och Kökar, går bilfärjor och annan båttrafik. Åland har liksom Finland en gemensam historia med Sverige. Ålänningarna är svenskspråkiga (svenska är landskapets enda officiella språk), och de slår vakt om sina kulturtraditioner.

Natur och klimat. Åland markerar gränsen mellan Bottenhavet i norr och själva Östersjön. Ögruppen skiljs från Sverige av Ålands hav och från Finland (Åbolands skärgård) av den stora fjärden Skiftet. Liksom det övriga Norden höjde sig ögruppen ur havet efter den senaste istiden, och landhöjningen pågår alltjämt. Huvudön är lätt kuperad med nord–sydliga sprickdalar; högsta punkten (Orrdalsklint) når 129 m ö.h. På många håll, särskilt i de karga utskärgårdarna, går den åländska röda graniten (rapakivi) i dagen. Åland har ett relativt milt kustklimat. De större öarnas kalkrika och bördiga jordar bjuder på en artrik flora med många kärlväxter och ängsblommor. På Åland förekommer ädla lövträd (ek, lind, lönn, alm och ask) och idegran. Fågellivet är varierat; här finns bl.a. havsörn och mängder av sjöfågel. I de fiskrika vattnen finns bl.a. strömming, gädda, sik och lax, och det är gott om säl.

Näringsliv. Genom Ålands skärgård gick tidigt viktiga sjöleder mellan Sverige och Finland. Ögruppen blev på 1800-talet ett sjöfartscentrum med välmående redarbönder och skeppsbyggare. En viktig saluvara var ved (bl.a. till stockholmarna). För utskärsbefolkningen, som främst levde av jakt och fiske, var dock utkomsten mager, och många valde att gå till sjöss när de åländska skepparna utvidgade sina seglatser. Ända fram till andra världskriget seglade åländska fullriggare på världshaven. Mot slutet av 1800-talet arbetade omkring 25 % av alla arbetsföra män på sjön. Traditionen har till viss del levt vidare i en modern handelsflotta. Ålands Sjöfartsmuseum i Mariehamn visar bl.a. hur post- och passagerartrafiken över Östersjön (återupplivad i den årliga postrodden mellan Eckerö och Grisslehamn) utvecklats fram till dagens omfattande färjetrafik. Turismen har vuxit kraftigt i vår tid, och de flesta ålänningar arbetar numera inom handel och service (ca 70 %). Jordbruk och fiske sysselsätter en krympande andel av befolkningen.

Historia. Svenska tiden. Åland koloniserades tidigt av svenska vikingar och fick ett svenskt kulturmönster (bl.a. gravar av samma typ som i Mälardalen). De första kyrkorna på öarna uppfördes under 1200-talet; på ögruppen Kökar grundades på 1400-talet ett franciskankloster. Omkring 1380 anlade den svenska stormannen Bo Jonsson Grip borgen Kastelho_lm i Sund på sydöstra huvudön. Åland hörde från medeltiden till Åbo stift, från 1635 till Åbo och Björneborgs län och blev en strategiskt betydelsefull länk i det svenska Östersjöväldet. Under 1700-talets rysk–svenska krig härjades Åland av ryssarna, svårast 1714 då mer än halva befolkningen flydde till Sverige. Ryssarna utgick från Åland vid anfallet på den svenska östkusten 1719.

Ryska tiden. I kriget 1808–09 besatte ryssarna Åland, och vid freden i Fredrikshamn förlorade Sverige både Finland och Åland. I Sund på Fasta Åland uppförde ryssarna fästningen Bomarsund, förstörd 1854 (under Krimkriget) av en fransk–engelsk flottstyrka. Genom Ålandsservitutet 1856 förklarades Åland för demilitariserat område.

Det självstyrande Åland. Under första världskriget, då ryssarna på nytt befäste öarna, aktualiserades ”Ålandsfrågan”. Efter ryska revolutionen nådde finska inbördeskrigets strider mellan ”vita” och ”röda” styrkor också Åland. Tanken på en förening med Sverige vann stor anslutning bland de svenskspråkiga ålänningarna (i en folkomröstning 1917) och man sökte stöd hos svenskarna. Det självständiga Finland förklarade dock att ögruppen skulle vara finländsk och antog 1920 en lag om åländskt självstyre. Ålandsfrågan hänsköts till Nationernas förbund, som accepterade Finlands anspråk på Åland på vissa villkor. I Ålandskonventionen 1921 fastslogs öarnas självstyrelse, fortsatta demilitarisering och ständiga neutralitet (ålänningar är befriade från värnplikt).

Självstyrelselagen har ställning som finsk grundlag och kan inte ändras ensidigt av Åland eller Finland. Den ger ålänningarna rätt att stifta lagar om inre angelägenheter och att fritt förfoga över vissa skatteintäkter. Ålands ”riksdag”, lagtinget, utser den regionala regeringen, landskapsstyrelsen. Till Finlands riksdag utser Åland en representant. Ögruppen har egen flagga (sedan 1954), egna frimärken och eget postverk. Åland är medlem i Nordiska rådet och sedan 1996 i EU med vissa undantagsregler till skydd för ögruppens speciella status. Den åländska hembygdsrätten är ett regionalt medborgarskap (vid sidan av det finländska), vilket krävs bl.a. för att rösta, äga mark och bedriva viss näringsverksamhet på Åland. Hembygdsrätt har den som är född på Åland och har minst en förälder med hembygdsrätt; den kan beviljas finländska medborgare som bott på Åland i fem år och som behärskar svenska språket.

(Källa BSL01)