GREKLAND - RHODOS

MER OM LANDET GREKLAND - RHODOS

Mer om Rhodos

Rhodos
[rO_dOs], grekisk ö i sydöstra Egeiska havet nära Turkiets kust, den största av Tolvöarna. 1 400 km2. 67 000 inv. Huvudstaden heter också Rhodos. Ön är bergig och kal (ursprungligen var den skogklädd) med ett smalt låglänt kustland. Jordbruket ger vin, frukt, oliver och grönsaker. Ön är ett av Greklands mest besökta turistmål med internationell flygplats vid Paradhisi.

Ön var bebodd redan under yngre stenålder. Invånarna hade tidigt förbindelser med Kreta och Mykene. Flera städer leder sin historia tillbaka till dorernas invasion på 1000-talet f.Kr. Tack vare det gynnsamma läget blev Rhodos från 600-talet f.Kr. ett viktigt handelscentrum. Ön var berömd för sin högtstående keramik. På sydöstra delen av ön ligger det en gång mäktiga Lindos.

Perioder av självständighet har växlat med beroende av främmande herrar. Rhodos ockuperades av perserna som drog sig tillbaka ca 480 f.Kr., och Rhodos anslöt sig till det attiska sjöförbundet. Tack vare en stark flotta kunde man hålla piraterna i schack, och hamnavgifterna gav goda inkomster. Under hellenistisk tid fanns en känd skulpturskola på ön, vars främsta verk är Laokoongruppen. När Delos blev romersk frihamn 166 f.Kr. förlorade Rhodos sin kommersiella nyckelställning.

Glansperiod inträffade 1309–1522, då Rhodos var säte för johanniterna, en andlig riddarorden. De fördrevs av turkarna och ön ingick i Osmanska riket till 1912, då den besattes av Italien. Som en följd av andra världskriget kom Rhodos till Grekland 1947.


--------------------------------------------------------------------------------

Massor mer om Grekland

Grekland
(grekiska Hellas, under antiken det gemensamma namnet på de grekiska stadsstaterna), republik i sydöstra Europa. Den omfattar södra Balkanhalvön och över 2 000 öar i Medelhavet (tillsammans utgör dessa 1/5 av landets yta). 10,6 milj. inv. Landet indelas i 13 regioner. Huvudstad är Athen med omkring 1/3 av landets befolkning (ca 3 milj. inv. i storstadsområdet med hamnstaden Pireus). Näst största stad är Thessaloniki.

Natur och klimat. I den storslagna grekiska naturen möts berg, hav och öar. Övärlden är ett omtyckt turistmål. Här finns bl.a. Joniska öarna (Korfu m.fl.) väster om fastlandet, och i Egeiska havet Kykladerna (Naxos, Paros, Mykonos, Delos m.fl.) och Sporaderna med Tolvöarna (bl.a. Rhodos). Längst i söder ligger den största ön Kreta (med berget Ida, 2 456 m). Det är fastlandets bergskedjor som fortsätter i ett pärlband av öar. Från det ödsliga massivet Pindos (2 637 m) på fastlandet löper kedjor österut (med Greklands högsta topp, den ”molnomhöljda” Olympos, 2 914 m) och söderut (med Parnassos, 2 457 m). I söder skjuter halvön Peloponnesos med det natursköna Arkadien ut i Medelhavet. Dess enda fastlandförbindelse är det smala Korintiska näset, genomskuret av Korintkanalen, som anlades 1881–93. Större slättland finns bl.a. i Makedonien i norr och i Thessalien. Jordbävningar och vulkanutbrott har förekommit i Grekland sedan antiken; utbrottet på ön Thera (Santorini) 1400 f.Kr. sägs ha bidragit till den minoiska kulturens undergång. Det finns få sjöar och floderna är korta och ofta torrlagda. De en gång rika skogarna har nästa helt försvunnit genom avverkning och hårt bete alltsedan antiken. Vegetationen är sparsam både på öarna och i resten av landet. Det är ett kargt landskap med hedartad växtlighet och buskartad macchia; i bergen förekommer dock ek, bok, kastanj, cypress, gran och tall. Odlingslandskapets karaktärsväxt är olivträdet. Klimatet är av medelhavstyp med heta, torra somrar och milda vintrar; i norr och i bergstrakterna kan vinterklimatet vara bistert.

Befolkning. Vår tids greker är antikens hellener (joner, akajer, dorer) som blandats med andra folk, främst slaver och albaner. Efter 1920-talets krig mot Turkiet flyttade ca 1,5 milj. greker från Mindre Asien till Grekland. På 1900-talet har folkökningen har varit snabb. Efter andra världskriget har många utvandrat för att klara sin försörjning. Över 3 milj. greker är bosatta i bl.a. USA, Australien, Canada och Västeuropa. Större etniska minoriteter i Grekland är makedoner, turkar, albaner och bulgarer. Det officiella språket är nygrekiska, dvs. folkspråket dimotiki, som utvecklats ur det klassiska språket (se grekiska). Religiöst dominerar den ortodoxa kyrkan. Den uppstod i Östrom (Konstantinopel) och gav på medeltiden näring åt en rik bysantinsk kultur som blomstrade i grekiska kyrkor och kloster (se Bysans). Under den långa turkiska ockupationstiden utvecklades den ortodoxa kyrkan till ett nationellt (grekiskt) kraftcentrum. I dagens Grekland finns muslimska, katolska och protestantiska minoriteter.

Näringsliv. Grekland hör till de fattigare länderna i Västeuropa. Näringslivet växte snabbt på 1960- och 70-talen, men senare skapade inflation och växande budgetunderskott en ekonomisk kris. Under efterkrigstiden har tyngdpunkten i ekonomin förskjutits från ett ålderdomligt jordbruk till modern industriproduktion. Numera sysselsätts bara omkring 1/4 av befolkningen i jordbruket. Jordlotterna är små och vattenbrist ett problem; avkastningen räcker inte för landets behov. Av spannmål odlas vete, ris och majs. Viktiga exportprodukter är oliver, druvor, vin, tobak, bomull m.m. Det typiska retsinavinet har en smaktillsats av kåda från pinjeträd. Boskapen är främst får och getter; åsnan var förr rid- och lastdjur. På öarna är fisket betydelsefullt; förr dök man efter tvättsvamp, men syntetiska material har nästan helt ersatt svampen. Greklands mineraltillgångar har börjat exploateras (järnmalm, bauxit, nickel, krom) och man förädlar till stor del råvarorna inom landet. En del olja och naturgas utvinns i Egeiska havet, men stora mängder importeras. Industrins expansion sker främst inom textil- och livsmedelsbranschen, men också metallverk och kemisk produktion har byggts ut, särskilt i storstäderna, och det har skapat svåra miljöproblem. Goda tillskott till ekonomin lämnar sjöfarten (handelsflottan är en av världens största) och framför allt turismen. Grekland har varje år ungefär lika många turister som det finns invånare (drygt 10 miljoner 1993). Besökarna lockas av sol, bad och rika fornminnen (Knossos på Kreta, Athen med Akropolis, Delfi, Mykene och Olympia på Peloponnesos osv.)

Kultur. Antikens greker levde i isolerade småstater men förenades av språk och religion i en stark kulturell gemenskap. Under den klassiska tiden (guldåldern på 400- och 300-talen f.Kr.) utvecklade de en rik och sammansatt kultur som – genom romarnas förmedling – gett oskattbara bidrag till den västerländska civilisationen (se grekisk konst och grekisk litteratur). En stor roll i samhället spelade också musiken, ofta i förening med dikt. Musiken tillmättes en karaktärsdanande verkan och var föremål för komplicerade teorier, men har i stort sett gått förlorad för eftervärlden. Efter Romarrikets delning 395 e.Kr. och mer än tusen år framåt präglades östra Medelhavsområdet av den grekiska kulturen i Bysans (se bysantinsk konst). Den grekisk-ortodoxa kristendomen spreds i Östeuropa. Under det turkiska styret 1453–1832 kunde grekerna behålla sin kristna religion och sitt språk, samtidigt som de tog emot impulser från den rika osmanska kulturen.

Litteratur. Om antikens litteratur, se grekisk litteratur. Den nyare grekiska litteraturen präglas av språkstriden mellan förespråkare för en klassicistisk, lärd grekiska (katharevousa) och de som ville utveckla det folkliga språket (dimotiki). Den senare riktningen fick sin första litterära blomstring på Kreta. De klassiserande strömningarna fick större spelrum med nationalismen i början av 1800-talet och kampen mot turkarna. Språkpuristiska idéer präglade en hel generation av 1800-talsförfattare. Men mot slutet av seklet började folkspråket åter vinna terräng i litteraturen. Poeten Kostis Palamas anknöt till denna tradition. Poesin har haft flera framträdande namn under 1900-talet: centrallyrikern Konstantinos Kavafis, den produktive Jannis Ritsos och nobelpristagarna Giorgos Seferis, som var modernist, och Odysseas Elytis, vars berömda diktcykel Axion Esti tonsattes av Theodorakis. Bland prosasister kan nämnas kretensaren Nikos Kazantzakis. Hans roman Spela för mig, Zorbas (1946) blev en världssuccé, inte minst som film. Bland samhällskritiska författare märks Vassilis Vassilikos. Ett känt namn inom filmen är Theodoros Angelopoulos.

Den grekiska musiken har sina rötter i både den ortodoxa kyrkan och den turkiska kulturen. Inom konstmusiken har några tonsättare, främst Mikis Theodorakis, blivit internationellt uppskattade. Inom folkkulturen har särskilt dansmusiken en viktig roll; den klassiska hasaposerviko dansas i kedja till musik framförd på nationalinstrumentet bouzouki.

Historia. (Om forntidens och antikens Grekland se grekerna och hellenismen). Det svårframkomliga landskapet bidrog till Greklands politiska splittring i många stadsstater under antiken. Senare dominerades Grekland länge av olika mer eller mindre främmande härskare, först romarna (från 146 f.Kr.), därefter grekiska bysantiner och osmanska turkar, och det är först efter frihetskampen på 1820-talet som Grekland blev en stat i modern mening.

Efter Romarrikets delning 395 e.Kr.lydde grekerna i mer än tusen år under Östrom eller Bysans, som omfattade Grekland, Mindre Asien och östra Medelhavsområdet. Bysans (med Konstantinopel) tog intryck av grekisk kultur och grekiska blev officiellt språk. Riket försvagades med tiden, delar av Grekland intogs av korsriddare och italienska handelsstäder som Venedig och Genua. Sedan turkarna erövrat Konstantinopel 1453 kom grekerna under osmanska väldet och turktiden varade i nästan 400 år. Men grekerna lyckades bevara sin nationalkänsla och 1821 höjdes upprorsfanan. Efter långvariga strider blev grekerna fria med ryskt, efter hand också brittiskt och franskt stöd. Framträdande européer (bl.a. Lord Byron) greps av hänförelse för grekernas sak och skyndade som frivilliga till deras hjälp.

1832 utropades kungariket Grekland och en bayersk prins blev kung (Otto I). Men delar av riket förblev turkiska: norra Grekland och övärlden i söder. Dessutom fanns en stor grekisk befolkning i Mindre Asien; Konstantinopel hade t.ex. rent grekiska stadsdelar. Storgrekiska ambitioner (panhellenismen) ledde till upprepade konflikter med Turkiet. Under Balkankrigen 1912–13 och första världskriget (Grekland tvingades delta på ententens sida) gjorde grekerna vissa landvinster, men dessa förlorades i kriget mot Turkiet 1920–23. Denna konflikt ledde också till att den grekiska befolkningen i Turkiet utvisades. Inrikespolitiskt var läget labilt med flera kupper. Perioden 1924–35 var landet republik. General Metaxas gjorde sig till diktator 1936. Under andra världskrigets tysk-italienska ockupation 1941–44 utnyttjade tyskarna hänsynslöst landet som källa för råmaterial, livsmedel och arbetskraft, vilket ledde till svår svält. Hårt förtryck, massavrättningar m.m. väckte starkt motstånd, och slutligen utbröt inbördeskrig mellan befrielserörelsens två grenar, kommunistgerillan (som hade stöd av Jugoslavien) och de kungatrogna nationalisterna. En folkomröstning godkände monarkin och nationalisterna segrade (med brittisk-amerikansk vapenhjälp), men i norr fortsatte striderna till 1949. Grekland fick amerikanskt stöd till sin återuppbyggnad och blev medlem av Nato 1952.

På 1960-talet tilltog den politiska och sociala oron i landet. Vänsterpolitikern Lambrakis mördades. Kung Konstantin II avskedade Georgios Papandreou, som var ledare för det största partiet (Centerunionen), och åsidosatte parlamentet. Inför utlysta nyval 1967 tog en militärjunta makten och kungen gick i landsflykt efter en misslyckad motkupp. Han förklarades avsatt 1973 och förtrycket hårdnade under diktatorn Papadopoulos. Denne störtades redan samma år, men under efterträdaren Ioannides skärptes läget ytterligare med förföljelser och tortyr av oppositionella. 1974 stödde den grekiska militärregimen en kupp mot Cyperns president Makarios (avsikten var att förena Cypern med Grekland, enosis). När Turkiet svarade med invasion av norra Cypern och krigsrisken var uppenbar, tvingades juntan avgå. Demokratin återupprättades, republik infördes och som premiärminister återkom politikerveteranen Konstantin Karamanlis i spetsen för det konservativa partiet Ny Demokrati. Karamanlis var senare president (1980–85 och 1990–95). Grekland inträdde i EG 1981. Samma år bildade PASOK (Allgrekiska socialistpartiet) landets första socialistregering under Andreas Papandreou (son till Georgios Papandreou). Papandreous markanta vänsterprofil bleknade efter hand. Kraven på Greklands utträde ur Nato och EG genomdrevs aldrig och inte heller utrymningen av amerikanska baser på grekisk mark. PASOK-regeringen började modernisera samhället och förbättra den sociala tryggheten, dock till priset av en försvagad ekonomi och en galopperande inflation. Efter anklagelser om inblandning i bankbedrägerier måste Papandreou avgå 1989. De högerregeringar som följde försökte begränsa den statliga välfärdspolitiken (Grekland hörde på 1990-talet till Västeuropas fattigaste och mest skuldtyngda stater). I valet 1993 återvann socialisterna och Papandreou makten. 1996 efterträddes Papandreou av Kostas Simitis, som också behöll premiärministerposten efter valet samma år. Ny president efter Karamanlis är sedan 1995 den i alla läger respekterade Kostis Stefanopoulos (konservativ). Under amerikanskt överinseende undertecknades en nonaggressionspakt med Turkiet 1997.

Källa BSL01