MEXICO

MER OM LANDET MEXICO

Om Tijuana

Tijuana [tixwa_na], stad i delstaten Baja California i nordvästra Mexico, på gränsen till USA. 700 000 inv. Det är ett nöjescentrum för amerikanska turister och en ekonomisk frizon med snabbt växande industri (textil- och skotillverkning, elektronik).


--------------------------------------------------------------------------------

Om Mexico

Me'xico, Mexiko, spanska México eller Méjico [me_xiko, efter Mexitli, namnet på aztekernas krigsgud], förbundsrepublik i södra Nordamerika, mellan Stilla havet i väster och Mexikanska bukten i öster. I norr gränsar landet till USA, i söder till Guatemala och Belize. 99,0 milj. inv. Mexico indelas i 31 delstater och förbundsdistriktet (Distrito Federal) med huvudstaden Mexico City, som är en av världens folkrikaste städer (över 16 milj. inv. i storstadsregionen). Andra viktiga städer är Guadalajara, León och Puebla på högslätten och Monterrey i nordöst. Vid Mexikanska bukten ligger hamnstäderna Veracruz och Tampico.

Natur och klimat. Största delen av landet är en triangelformad högslätt (La Mesa) på 1 000–2 500 m höjd. Högplatån inramas av bergskedjor: Sierra Madre Oriental i öster, Sierra Madre Occidental i väster. I kedjan Sierra Volcánica söder om huvudstaden ligger landets högsta toppar, vulkanerna Citlaltépetl, också kallad Pico de Orizaba (5 700 m), Popocatépetl (5 452 m) och Ixtacíhuatl (5 286 m). Här löper ett vulkaniskt aktivt område tvärsöver landet och jordbävningar är vanliga; vid kraftiga skalv i Mexico City 1985 omkom närmare 10 000 människor. Utanför Californiaviken i nordväst ligger den långsmala, bergiga halvön Baja California. I söder utgör det endast 200 km breda Tehuantepecnäset en brygga mellan Mexico och Centralamerika. Yucatán är en låglänt halvö som skjuter ut i Karibiska havet i sydöst. Gränsfloderna Río Bravo i norr (i USA kallad Rio Grande) och Río Usumacinta vid gränsen mot Guatemala är de enda större vattendragen.

Mexicos klimat växlar från subtropiskt i norr till tropiskt längst i söder. Temperaturen varierar med höjden över havet; den heta regionen (spanska tierra caliente) når till ca 1 000 m ö.h., den tempererade (tierra templada) till 2 000 m och däröver tar den kalla regionen (tierra fría) vid. Högslätten har stora temperaturskillnader mellan dag och natt. Det hetaste klimatet har kustlandet i öster. Norra högslätten är torr och övergår i halvöken. I södra Mexico faller mest regn i bergskedjorna och på östkusten. Kaktusväxter, taggiga buskar och grässlätter dominerar i norr och på högslätten. Bergen täcks av barrskog på högre höjd och lövfällande träd (bl.a. ek) längre ned. I södra Mexicos regnskogsklädda berg är artrikedomen stor.

Befolkning. Mexicos befolkning har en stor andel mestiser (60 %), dvs. personer av blandad indiansk och vit (spanskättad) härkomst; många har antagit de spanskättades språk och livsstil. Ca 30 % av mexikanerna anses vara indianer (siffran varierar) och omkring 10 % är av europeiskt ursprung. Det finns också afrikanska och asiatiska inslag. Mexico är befolkningsmässigt Latinamerikas andra stat efter Brasilien; folkökningen har varit snabb på 1900-talet och miljoner arbetslösa på landsbygden har sökt sig till städerna. Drygt 70 % av invånarna är numera stadsbor. Ca 1/3 av dessa finns i Mexico City-området, som med sina gigantiska slumförorter utsätts för ett hårt befolkningstryck. Ett stort antal mexikaner utvandrar i hopp om bättre villkor; bortåt 5 milj. lär uppehålla sig illegalt i sydvästra USA, många som säsongarbetare i jordbruket. De mexikanska invandrarna i USA kallas chica_nos. Södra Mexico har i sin tur tagit emot flyktingar från inbördeskrigens Centralamerika, främst från Guatemala.

Språk och religion. Mexicos officiella språk är spanska. De viktigaste indianspråken är aztekernas nahuatl samt mixtec, zapotec och mayaspråk. Många indianer är tvåspråkiga. Den mexikanska nationen framhåller med stolthet sitt indianska (förcolumbiska) ursprung, men landets kultur och samhällsliv är starkt influerade av den spanska kolonialepoken. De spanskättade utgör fortfarande en elit. Flertalet indianer hör till de eftersatta i samhället och de har gjort uppror flera gånger under historiens lopp. Sedan den spanska tiden dominerar katolska kyrkan, men efter revolutionen 1910 skildes kyrkan officiellt från staten. I den folkliga fromheten förenas ännu föreställningar ur inhemska indianreligioner med katolsk kult och helgondyrkan (särskilt känd är kulten av jungfru Maria av Guadalupe).

Näringsliv. Mexicos relativt välutvecklade ekonomi och omfattande industrialisering har grundat sig på rika olje- och mineraltillgångar, en långvarig politisk stabilitet och en relativt stark statlig styrning. Gruvindustrin har anor från kolonialtiden. Mexico är en av världens ledande silverproducenter (världens största silvergruva öppnades 1983 i delstaten Zacatecas) och landet har bly-, zink-, koppar- och järnmalmstillgångar. Oljefyndigheter (Latinamerikas största) finns både på fastlandet och i Mexikanska bukten. Utvinningen, som sköts av det statliga oljebolaget Pemex, har tidigare svarat för mellan en tredjedel och drygt hälften av exportinkomsterna. Industrin är numera relativt mångsidig (järn- och stålverk, petrokemisk produktion, tillverkning av livsmedel, textilier m.m.). Industriområdena är koncentrerade till storstäderna och ett bälte vid gränsen mot USA, där amerikansk sammansättningsindustri utnyttjar billig mexikansk arbetskraft. USA är utan jämförelse Mexicos främsta handelspartner.

Förutsättningarna för jordbruk är inte de bästa i det övervägande torra och höglänta Mexico. Fruktbarast är den södra högplatån (Mesa central) och kustslätterna. Omkring en fjärdedel av arbetskraften är sysselsatt i jordbruket. Sedan revolutionstidens jordreformer har en stor del av jorden ägts kollektivt (detta s.k. eji_do-system är nu på avskrivning). Men marken brukas av enskilda småbönder med primitiva metoder och ger låg avkastning. Man odlar bönor, ris och majs som basföda och t.ex. agavekaktus (som är råvara till så skilda produkter som sisalhampa och mexikanskt brännvin: tequila, mezcal och pulque). På privata storjordbruk produceras exportgrödor som bomull, sockerrör, tobak, kaffe. Boskapsuppfödning är viktig i norra Mexico. Kustfisket har utvecklats med statligt stöd. Landet har ett väl utbyggt vägnät och goda internationella flygförbindelser. För turisterna, som till största delen kommer från USA, är Mexico ett exotiskt resmål. Särskilt lockar de fornamerikanska ruinfältens tempel och pyramider och badorter som Acapulco på västkusten och Cancún och Cozumel på Yucatánhalvön.

Den mexikanska ekonomin växte kraftigt på 1960- och 70-talen, då stora satsningar gjordes i näringslivet, till en del med lånade pengar. Många investeringar slog dock fel. Landets internationella skuldbörda växte katastrofalt och Mexico gick in i en svår kris i samband med fallande oljepriser och den internationella lågkonjunkturen. Inflationen och den åtstramningspolitik som tvingades fram i början av 1990-talet slog hårt mot socialt utsatta grupper; nästan halva befolkningen räknas bland de fattiga och hälften av landets arbetskraft är arbetslös eller undersysselsatt. En stor del av alla varor och tjänster produceras svart och räknas inte med i den formella ekonomin. Också när ekonomin förbättras har den svårt att hålla jämna steg med den snabba folkökningen. Mot 1980-talets slut började Mexico privatisera industrin, bl.a. gruvorna, och avskaffa handelshinder. Landet anslöt sig till GATT (numera WTO) och 1992 till det nordamerikanska frihandelsavtalet Nafta (med USA och Canada).

Kultur. Landet är rikt på fornlämningar efter en rad högtstående kulturer som var och en skapade sin särprägel inom konst och arkitektur. Arkitekturen formades efter religionens behov och man byggde storskaliga tempel och palatsliknande hus för präster och hövdingar. Templen, där man utförde människooffer, uppfördes på avhuggna pyramider med fyra trappförsedda sidor. Astronomin och matematiken var högt utvecklade i flera av dessa kulturer. De äldsta bevarade konstföremålen går tillbaka till arkaisk tid (1500–100 f.Kr.) och består av välarbetad keramik och fantasifulla figurer, ofta kvinnliga fruktbarhetssymboler.

Olmekernas kultur vid Mexikanska buktens södra kust i Tabascos högland blomstrade från ca 1200–500 f.Kr. och anses vara Centralamerikas äldsta indianska högkultur, med La Venta som en av de viktigaste fyndplatserna. Olmekkonstens märkligaste resultat är storskaliga, uttrycksfulla huvuden av sten och småfigurer av jade. Under första årtusendet e.Kr. uppstod i olika områden flera avancerade indiankulturer som byggde stadsliknande religiösa och politiska centra. I centrala Mexicodalen (nordöst om Mexico City) blomstrade den mäktiga stadsstaten Teotihuacán (storhetstid ca 400–600 e.Kr.). Här finns ”Solpyramiden” och ”Månpyramiden”, som är väldiga byggnadsverk av soltorkat tegel, klädda med sten och reliefer.

Zapotekerna (ca 400 f.Kr.–1521 e.Kr.), huvudsakligen i Oaxacadalen i södra Mexico, bildade ett mäktigt rike med Monte Albán som religiöst centrum. Här fanns storslagna tempel, bollplatser m.m. som nu delvis är restaurerade. Längs kusten vid Mexikanska bukten norr om Veracruz utvecklade totona_kerna (ca 200 f.Kr.–1521 e.Kr.) en högtstående kultur och uppförde staden El Tajín med rikt dekorerade byggnadsverk. Deras keramik är känd för sina figurer med skrattande ansikten. Huaste_kerna (ca 300 f.Kr.–1521 e.Kr.), som bodde norr om totonakerna, har efterlämnat raffinerade stenskulpturer.

I Mexicos centrala högland dominerade de krigiska tolte_kerna från ca 900 e.Kr. med huvudstaden Tula, där de reste tempel med pelare i form av nära 5 m höga krigare eller gudasymboler. Toltekerna införde krigiska demoner och den dödskult som aztekerna anammade. Senare trängde de ned till Yucatánhalvön och övertog Chichén Itzá, mayafolkets politiska och religiösa centrum. Maya fanns vid gränsen till Guatemala och på Yucatánhalvön och deras kultur stod som högst under den s.k. klassiska tiden (ca 250–950 e.Kr.). Deras palats och tempel med takkammar som krön, väggar med reliefer och stenmosaiker finns att se i bl.a. Palenque och Uxmál. Mixte_kerna i Oaxacadalen, som var det ledande kulturfolket vid spanjorernas ankomst, var skickliga inom guldsmide, fjäderarbeten, mosaiker, bildskrift m.m. De erövrades av sina krigiska grannar i norr, aztekerna, som var efterföljare till toltekerna. De grundade den sista indiankulturen av betydelse i landet, i ett område som innefattade stora delar av centrala och södra Mexico. Aztekernas konst avspeglar en invecklad dödskult och i huvudstaden Tenochtitláns dubbeltempel offrade man tusentals människor varje år. Staden jämnades med marken av spanjorerna 1521 och på dess ruiner anlades det nuvarande Mexico City.

Under kolonialtiden (1521–1821) uppfördes bl.a. stora katedraler. De europeiska stilarna renässans och barock blandades på 1500- och 1600-talen upp med de indianska hantverkarnas dekorationslust och fasaderna myllrade av figurer. Följden blev en arkitekturstil utan motsvarighet i Europa. Även inne i kyrkorna blandades katolska motiv med indianska element till en överflödande rik, ofta förgylld interiör. Ett moriskt inslag är fasader klädda med kakel.

Efter befrielsekriget 1820 stod konsten inte längre uteslutande i kyrkans tjänst utan sekulariserades. Konstnärerna utbildade sig gärna i Europa, men med grafikern J.G. Posada infördes folkliga motiv med social tendens vilket fick stort inflytande på den mexikanska konsten under 1900-talet. Under revolutionen (1913–18) lades grunden till det storslagna mexikanska muralmåleriet med konstnärer som Diego Rivera, José Orozco och David Siqueiros. Måleriet byggde på traditioner från de inhemska indianska kulturerna och hade ett tydligt socialt och revolutionärt innehåll. En väg utanför socialrealismen valde bl.a. Rufino Tamayo, inspirerad av förcolumbisk kolorit och europeisk modernism, och Frida Kahlo med en surrealistisk och fantastisk bildvärld.

En unik mexikansk arkitektur uppstod efter revolutionen då man förenade de förcolumbiska och koloniala traditionerna med den europeiska modernismen. Ett känt exempel är universitetsstaden i Mexico City (1952–53), med den kubiska biblioteksbyggnadens fasader täckta med mosaiker och reliefer (utförda av en av dess arkitekter, Juan O_Gorman). Den moderna mexikanska arkitekturen präglas i mycket av fantasi och originalitet, på samma sätt som 1600-talets kyrkobyggnader. Bland nyare arkitektur kan nämnas Antropologiska museet i Mexico City (av Pedro Ramirez Vásquez) och Felix Candelas skalkonstruktioner i armerad betong, vilka fått internationell betydelse.

Litteratur. De förcolumbiska indianska kulturerna utvecklade en monumental hieroglyfskrift som finns på stelar och tempelväggar, och aztekerna har efterlämnat ett antal målade handskrifter, i regel skrivna av inhemska präster. De handlar mest om spådomskonst, ritual och astrologi, men utgörs även av genealogier och krönikor om politiska händelser. Den spanskmexikanska litteraturens första stora namn är nunnan Juana Inés de la Cruz, som levde på 1600-talet. De första romanerna såsom Alonso Ramírez Den skabbiga papegojan (1816) bär drag av spansk pikareskroman. Efter 1910 blev revolutionsromanen något av en mexikansk specialitet: Mariano Azuela (inspirerad av Zola skrev han naturalistiska romaner om glidningen från feodalism till kapitalism), Martín Luis Guzmán, Francisco Rojas Gonzales och José Mancisidor. Bland senare generationers romanförfattare kan nämnas Juan Rulfo, Carlos Fuentes och Fernando del Paso. Lyriken, som har tagit starka intryck av den europeiska modernismen, har haft stor bredd och prestige. Nobelpristagaren Octavio Paz är bara en av många internationellt kända poeter. Diktaren Homero Aridjis har också skrivit romaner. Essäister som Miguel León Portilla har framför allt behandlat indianska teman.

Musik. I det forna Mexico spelade indianerna bl.a. på trumpeter av bark och snäckor och på flöjter. Spanjorerna förde med sig t.ex. harpa, violin och gitarr – instrument som (oftast tillsammans med blåsinstrument) förekommer i de typiska mariachi-orkestrarna. Mexikansk folk- och populärmusik har nått en internationell publik och påverkat främst nordamerikanska musikstilar, bl.a. ”tex-mex” genom dragspelaren Flaco Jimenez.

Konstmusiken kom till Mexico genom missionärer på 1500-talet och på 1800-talet blev italiensk opera dominerande. Revolutionen 1910 fick stor betydelse för den mexikanska nationalromantiken, med bl.a. Manuel Ponce och dennes elev Carlos Chávez. Andra kända namn inom 1900-talets musik är José Revueltas, Manuel Enriquez och Mario Lavista.

Historia. Indiankulturer. I Mexico bedrevs jordbruk redan från ca 7000 f.Kr. Främst odlades majs. I området utvecklades efter hand en rad högtstående kulturer av olika indianfolk. Se ovan under Kultur.

Den spanska tiden. På 1500-talet kom de spanska erövrarna till Mexico. Hernan Cortés intog aztekväldet med våld och svek och tog hjälp av aztekernas underkuvade grannfolk. Aztekhärskaren Montezuma hade välkomnat spanjorerna med välvilja och rika gåvor, men övermannades genom löftesbrott. De spanska erövrarna hade helt överlägsna vapen av metall och dessutom eldvapen och hästar, företeelser som vid den här tiden var okända i Amerika (se conquistadorer). Spanjorerna intog 1521 slutgiltigt aztekernas huvudstad Tenochtitlán (där Mexico City nu ligger) och grundade en koloni som blev utgångspunkt för vidare erövringar. Den blev vicekungadömet Nya Spanien och kom att omfatta områden i sydvästra Nordamerika (Texas, Kalifornien m.fl.) och en stor del av Centralamerika.

De fornmexikanska indiankulturerna gick under i mötet med européerna. Den infödda befolkningen decimerades genom krig och tidigare okända sjukdomar. Många indianer hölls som tvångsarbetskraft på spanskägda storjordbruk (haciendas) och i gruvorna; spanjorerna exploaterade hänsynslöst landets rika silver- och guldtillgångar. Med erövrarna från Europa kom kristna missionärer. Katolska ordnar hade en viktig roll i landets kolonisering och Mexico blev ett katolskt land. I det feodala kolonialsamhället låg makten hos den spanska överklassen och kyrkan. Men den spansk-indianska blandbefolkningen (mestiserna) blev en snabbt växande befolkningsgrupp och utgör i dag huvuddelen av mexikanerna.

Självständigheten. Revolter mot det spanska styret förekom bland indianer och mestiser och oron steg när det spanska moderlandet försvagades under Napoleonkrigen. Prästen Miguel Hidalgo utropade 1810 Mexicos självständighet och efter ett grymt inbördeskrig mellan den spanskättade eliten och Hidalgos fattiga bondearmé fullbordades frigörelsen 1821. Efter ett mellanspel med ett kortvarigt kejsardöme (1822–23) infördes 1823 en federal republik (förbundsstat med delstater). Centralamerika bröt sig loss från Mexico, som dock erövrade den sydliga provinsen Chiapas från Guatemala.

Under det följande halvseklet kämpade konservativa krafter som ville ha en centralistisk styrelse i landet mot liberala ”federalister”. Efter Texas frigörelse och kriget mellan Mexico och USA 1846–48 förlorade det försvagade Mexico nästan hälften av sitt territorium till USA. Allt land norr om nuvarande gränsfloden Río Bravo blev amerikanskt (Kalifornien, New Mexico, Texas, Arizona, Nevada, Utah och en del av Colorado). 1858 kom zapotekindianen Benito Juárez till makten som president. Han genomförde en rad liberala reformer (perioden kallas La Reforma) och räknas i dag som Mexicos landsfader. Juárez förde en antiklerikal politik (statskyrkan avskaffades 1859) och kom i konflikt både med landets konservativa och med utländska intressen. Frankrike försökte göra Mexico till en lydstat och genomdrev att ärkehertig Maximilian av Österrike 1864 valdes till mexikansk kejsare. Juárez svarade med gerillakrig, tillfångatog kejsaren och lät arkebusera honom. Reformpolitiken fortsatte en tid, men 1876–1911 styrdes landet av den hårdföre diktatorn och generalen Porfirio Díaz. Han upprätthöll framgångsrikt lag och ordning i Mexico och nu inleddes en utlandsfinansierad industriell utbyggnad, som dock främst gynnade de rika och medelklassen.

Revolutionen. Folkmajoriteten levde i svår nöd, främst de jordlösa lantarbetarna. De växande klassklyftorna utlöste en social och politisk omvälvning (spanska La Revolución), som blev den första stora fattigrevolten i Latinamerika. Revolutionen och inbördeskrigen 1910–17 tog sig bl.a. uttryck i blodiga uppror under bondeledarna Emiliano Zapata och Pancho Villa. Landets nya radikala författning 1917 innebar bl.a. jordreformer, nationalisering av naturtillgångar och ytterligare inskränkningar i kyrkans makt. Revolutionen lade grunden till det moderna Mexico och gav landet en lång stabil period under ledare som Calles på 1920-talet och 1930-talets reformpresident, Cárdenas. Men den mexikanska revolutionen stelnade och institutionaliserades. Revolutionspartiet (PRI) var landets statsbärande parti långt in på 1980-talet (fram till 1963 också det enda partiet med representation i parlamentet). Mexico blev i realiteten en enpartistat.

Landet har en stark presidentmakt och är hårt centralstyrt (trots formellt självständiga delstater med egna parlament och regeringar). PRI, som skulle förvalta revolutionens idéer, förborgerligades och lyckades inte lösa de grundläggande sociala problemen. Under president Portillo kom en svår ekonomisk kris i början av 1980-talet och fattigdomen ökade lavinartat, liksom mexikanernas medvetande om korruptionen och valfusket inom PRI. Det tvingade fram vissa reformer; bl.a. förbättrades oppositionens chanser genom en ny vallag. President Salinas (1986–94) försök att öppna Mexicos ekonomi och demokratisera landet väckte blandade känslor i ledande ekonomiska och politiska kretsar. Men till president 1994 valdes åter en PRI-kandidat, Zedillo. Man försökte minska upplåningen utomlands, när den ekonomiska krisen skärptes. Den mexikanska valutan föll kraftigt; pesons värde halverades vintern 1994–95. Ungefär samtidigt gjorde indianerna uppror i Chiapas, en av de mest resursrika men socialt fattigaste av landets delstater. Lantarbetarna krävde jord och rättvisa – som en gång revolutionärerna 1810 och 1910. Regeringen växlade mellan militära insatser, hård förföljelse av sympatisörer till den s.k. zapatistgerillan (med namn efter revolutionshjälten Zapata) och försök till en förhandlingslösning. I 1997 års val förlorade PRI sin majoritet i kongressen, och i presidentvalet 2000 förlorade PRI efter 71 års obrutet maktinnehav till Fox, kandidat för det konservativa Nationella Handlingspartiet (PAN).

(Källa BSL01)