SYDAFRIKA

MER OM LANDET SYDAFRIKA

Mer om Kapstaden

Kapstaden (engelska Cape Town, afrikaans Kaapstad), huvudstad i Kapprovinsen, Sydafrikanska unionen. 855 000 inv. (2,4 milj. i storstadsregionen). Kapstaden har ett vackert läge på en halvö intill Godahoppsudden. Strax söder om staden reser sig branta platåberg, bl.a. Table Mountain (Taffelberget, 1 088 m). Staden är säte för Sydafrikas parlament (regeringen finns i Pretoria, som är administrativ huvudstad). Det är en viktig exporthamn och har betydande industrier. Kapstaden är Sydafrikas äldsta stad, grundad 1652 av holländarna (Nederländska ostindiska kompaniet), som en stödjepunkt på vägen till Orienten. Den blev på 1800-talet huvudstad i den brittiska Kapkolonin.


--------------------------------------------------------------------------------

Massor mer om Sydafrika

Sydafrika (afrikaans Suid-Afrika, engelska South Africa), officiellt Sydafrikanska republiken, förbundsrepublik i sydligaste Afrika mellan Atlanten och Indiska oceanen, medlem av Brittiska samväldet till 1961 och åter från 1994 (efter apartheidsystemets fall). Republiken gränsar i norr till Namibia, Botswana och Zimbabwe, i öster till Moçambique och Swaziland, och den innesluter Lesotho. (De båda småstaterna Lesotho och Swaziland är formellt självständiga sedan 1966, men starkt beroende av sin mäktiga granne.) Sydafrika är ungefär så stort som Sverige, Norge och Finland sammantagna och har 46,3 milj. inv. Landets traditionella huvudområden har anknytning till den koloniala historien: Kapprovinsen i sydväst som först koloniserades, de f.d. boerstaterna Oranjefristaten och Transvaal i norr samt det zuludominerade Natal vid sydöstkusten. Efter Sydafrikas övergång till demokrati 1994 genomfördes en ny indelning i nio provinser. Då avskaffades också de s.k. hemländer (se bantustan), som de afrikanska (svarta) folkgrupperna förvisades till under den vita apartheidregimen. De största hemländerna (Transkei, Bophuthatswana, Venda, Ciskei) förklarades av regimen som självständiga, men erkändes aldrig internationellt.

Sydafrikas administrativa huvudstad är Pretoria, säte för regeringen; parlamentet sammanträder i Kapstaden och Högsta domstolen i Bloemfontein. Pretoria bildar tillsammans med Johannesburg (inklusive gruv- och industriområdet Witwatersrand, ’’the Rand’’) en storstadsregion med bortåt 8 milj. inv. Ett annat snabbväxande område är östkusten med städerna Durban och Pietermaritzburg. Hamnstäder på sydkusten är Port Elizabeth och East London.

Natur och klimat. Sydafrika är ett platåland som från de smala kustslätterna höjer sig terrassformigt till en vidsträckt högslätt (velden). Den ligger på 900–2000 m höjd och sluttar mot Kalaharibäckenet i nordväst. Platån täcks av savann och stäpp och blir torrare och mer ökenartad i nordväst. Den omges av randberg som når högst i öster i Drakensberg (drygt 3 400 m vid gränsen mot Lesotho). Södra Kaplandet med Godahoppsudden uppfylls av öst–västliga kedjor med karakteristiska plana s.k. taffelberg, uppbyggda av horisontellt lagrade bergarter. Oranjefloden, Sydafrikas största vattendrag, bildar gräns mot Namibia, Limpopo mot Zimbabwe. Landet har varmtempererat klimat med liten nederbörd i det inre; mest regnar det i berglandet i östra Transvaal under den sydafrikanska sommaren (november–april), i nordväst är det mycket regnfattigt. Temperaturen varierar med höjden över havet; vintertid kan det bli svalt i bergen och på högplatån. Den subtropiska kusten vid Indiska oceanen påverkas av en varm sydgående havsström, medan Kaplandet, som har medelhavsklimat med vinterregn, tempereras av en nordgående kall ström från Antarktis.

Växt- och djurliv. Högslättens gräsklädda och trädfattiga savanner övergår i nordväst i stäpp och halvöken. I de skogklädda randbergen har barrskogen på många håll avverkats och ersatts med snabbväxande eukalyptus. Kaplandet har en mycket rik flora vars inhemska arter påminner om Australiens. I det torra landskapet längst i söder dominerar buskvegetation (fynbos) med bl.a. många ljungarter. Proteaväxterna har stora praktfulla blommor (jätteprotean är nationalblomma). Åtskilliga av våra vanligaste krukväxter, t.ex. pelargonen, härstammar från Sydafrika. Savannens omväxlande djurvärld har man försökt bevara i ett stort antal naturreservat och nationalparker; här kan man bl.a. se ’’de fem stora’’ i den afrikanska faunan (the Big Five, lejon, leopard, elefant, noshörning och kapbuffel). Störst av reservaten är Krugerparken i Transvaal och nationalparken i Kalahari.

Befolkning. Sydafrika behärskades länge av en liten vit elit, men det är afrikanerna som har utgjort majoriteten av den blandade befolkningen, och deras antal ökar snabbast (med ca 2,5 % per år). Vid mitten av 1990-talet var ca 75 % av invånarna svarta, 13 % vita, drygt 8 % färgade (se nedan) och drygt 2 % asiater. De svarta härstammar från jordbrukande bantufolk. Dessa spred sig söderut i Afrika, troligen under första årtusendet e.Kr., och trängde undan de boskapsskötare, jägar- och samlarfolk (khoikhoi och bushfolket, se khoisan), som levde här. Bantubefolkningen indelas på språkliga grunder i två huvudgrupper, nguni och sotho; störst bland nguni är zulu, ett krigarfolk som på 1800-talet dominerade norra Natal, samt xhosa. Drygt hälften av de vita i Sydafrika är boer, som också kallas afrikander och talar afrikaans (nära släkt med holländska). De är ättlingar till nederländska nybyggare som först slog sig ner i Kapområdet på 1600-talet. Engelska är modersmål för ca 2 miljoner människor av olika ursprung. De engelskspråkiga vita härstammar från 1800-talets brittiska kolonisatörer, som främst lockades hit av guld- och diamantfeber. Asiaterna i Sydafrika är avkomlingar av de indiska kontraktsarbetare som britterna förde in till sina sockerplantager; de flesta finns på östkusten. De färgade (engelska coloured) är en blandad grupp med inslag av afrikaner (främst khoikhoi och bushfolket), asiater och européer; under tidig kolonialtid förekom blandäktenskap. De flesta färgade har afrikaans som modersmål; de bor framför allt i städerna i Kapområdet (’’Cape coloured’’). Det finns även en betydande judisk minoritet. Förutom engelska och afrikaans räknas numera de nio största bantuspråken till de officiella språken. Dessutom talas hindi och andra asiatiska språk.

Landets dominerande religion är protestantisk kristendom. Boerna tillhör den reformerta (nederländska) kyrkan, som är den största och numera har svart majoritet. Några kyrkoledare har trätt fram som apartheidpolitikens skarpaste kritiker, bl.a. den anglikanske biskopen Desmond Tutu och den omdiskuterade reformerte prästen Allan Boesak. Många svarta tillhör inhemska kristna kyrkor, där kristen tro och traditionella afrikanska föreställningar ofta blandas. I Sydafrika finns också bl.a. katoliker, metodister, hinduer och muslimer.

Näringsliv. Sydafrikas utomordentliga naturresurser har gjort det till Afrikas mest industrialiserade land. Till utvecklingen bidrog också goda kommunikationer (vägar, järnvägar, flyg och kustsjöfart) och ett väl utbyggt finansväsen. Landet har gott om kol till elkraftsproduktion. Andra energikällor är vattenkraft och importerad olja. Industrin grundar sig framför allt på de rika mineraltillgångarna (bl.a. världens största guldreserver), och gruvprodukter svarar för nästan hälften av exportinkomsterna. Guld, diamanter, platina, järn och strategiska mineral (krom, mangan, vanadin) bryts av billig svart arbetskraft; många är gästarbetare från grannländerna. (De svarta gruvarbetarnas fackföreningar var pådrivande i kampen mot apartheid.) Viktiga branscher är järn- och stålindustrin samt kemisk och metallurgisk produktion och livsmedelsindustri. Sydafrika har (bl.a. till följd av FN:s vapenembargo under apartheidperioden) byggt upp en avancerad vapenindustri och har, enligt officiella uppgifter, tillverkat kärnvapen (numera dock förstörda). Jordbruk och boskapsskötsel är krympande men betydelsefulla näringar, som ger bl.a. majs, vete, socker, vin, frukt och tobak. Många svarta lever i självhushållsekonomi på de forna hemländernas magra jordar. Sydafrikas industri och stora utrikeshandel drabbades mycket kännbart av de internationella handelssanktionerna mot apartheidregimen 1973–94. Svenska bolag förbjöds 1979 att investera i Sydafrika, all handel stoppades 1987. Många av de multinationella företag som drog sig ur landet har återkommit efter 1994, men risken för politisk instabilitet i Sydafrika dämpar investeringsviljan. Landet handlar främst med USA, Japan och EU-länderna, men efter regimförändringen har handeln med andra afrikanska stater vuxit. Turismen är en bransch på tillväxt i det nya, demokratiska Sydafrika.

Kultur. Litteratur. De svarta folkgrupperna i Sydafrika har alla sina muntliga litterära traditioner, som tidigare trängdes undan av litteratur skriven på engelska och afrikaans. Svarta författare har skrivit på engelska. Tidiga författare som Peter Abrahams (romanen Mine Boy, 1946, den självbiografiska Return to Goli, 1954) skildrade mötet med den vita kulturen och staden. På 1950-talet samlades kring tidskriften Drum en skara författare, som skildrade rasåtskillnadens och apartheidsystemets mekanismer: Can Themba, Lewis Nkosi, Bloke Modisane och Ezekiel Mphalele. De extremt stränga censurlagarna tystade därefter de flesta svarta författarna, som gick i exil och avskars från publiken (som i huvudsak var vit). Andra, både svarta (Michael Dingake) och vita (Hugh Lewin), skrev initierade fängelseskildringar. Den svarta medvetenhetsrörelsen skapade särskilt efter Soweto-upproret 1976 en mer aggressiv hållning hos författare som Oswald Mtshali, Don Mattera, Sipho Sepamla och den blivande kulturministern Mongane Serote. Själva upproret skildrades i en roman av Miriam Thlali, Amandla (1981).

Sydafrikas vita författare är naturligtvis också präglade av apartheidsystemet. Redan den liberale Alan Paton gav uttryck för en protest i Cry the Beloved Country (På lösan sand, 1948). Samhällskritiken vidareutvecklades i romaner av Nadine Gordimer, J.M. Coetzee och André Brink, vilka alla skrev på afrikaans, liksom Breyten Breytenbach.

Teater. De svartas teatertradition var en sammansmältning av dans, sång, drama och berättelse, nära förknippad med riten. När den svarta medvetenhetsrörelsen växte fram på 70-talet uppstod en politiskt engagerad svart teater som framfördes av små grupper. De var hänvisade till usla, dåligt utrustade lokaler, eftersom den publik de ville spela för inte fick vistas i de vita stadsdelar där de riktiga teatrarna låg. Däremot kunde de spela för en vit, avantgardistisk publik, bara de vita rollerna spelades av svarta (rasblandade ensembler tilläts inte, lika litet som en blandad publik). Bland de medvetandegörande pjäser som uppfördes under denna tid kan nämnas Shanti (1973) av Mthuli Shezi och collaget Black Images (1973); något senare kom Woza Albert! (1981) av Percy Mtwa och Mbongeni Ngema, om Jesu återkomst till apartheids Sydafrika (woza betyder res dig och Albert syftar på Albert Luthuli). På Serpent Players i Port Elizabeth samarbetade John Kani och Winston Ntshona med Athol Fugard i pjäser som Sizwe Bansi Is Dead (1972, Hit med passet) och The Island (1973, om fängelseön Robben Island). Skådespelarna spelade ofta med sin frihet och personliga säkerhet som insats; de censurerades, förföljdes, trakasserades och fängslades av myndigheterna.

Musik. Den traditionella musiken är framför allt vokal, såväl solistisk som flerstämmig. Särskilt viktiga är de polyfona danssångerna, ofta ackompanjerade endast av handklappningar. Bland instrumenten märks ändblåsta flöjter, rasselinstrument, musikbågar och trummor. En västerländskt influerad körtradition har växt fram genom de kristna kyrkornas inflytande. Bland tonsättare som uppmärksammats internationellt finns Arnold van Wyk och Blanche Gerstman.

Sydafrikansk populärmusik (jive, kwela och jazz) har blivit känd bl.a. genom sångerskan Miriam Makeba, pianisten Abdullah Ibrahim (’’Dollar Brand’’) och trumpetaren Hugh Masekela.

Historia. Afrikaner och boer. De äldsta jägar- och samlarkulturerna i Sydafrika tycks ha tillhört khoikhoi och bushfolket. Under århundradena före Kr.f. invandrade jordbrukande bantufolk (främst zulu och xhosa) från Centralafrika. Den europeiska koloniseringen började 1652, då nederländska Ostindiska kompaniet anlade en handelsstation i Kapstaden som underhållsbas på vägen till Indien. Kapkolonin utvidgades av holländska och tyska kolonisatörer, men 1806 kom den under brittisk kontroll. När det brittiska inflytandet ökade, valde boerna att lämna Kaplandet. Med oxkärror, bohag och boskap drog boerfamiljerna norrut till obruten mark i det inre av södra Afrika. Denna ryktbara jätteutvandring, the Great Trek (1835–38), har inspirerat boernationalismen och hyllas som en höjdpunkt i deras historia. Boerna kom först till Natal vid östkusten. När även detta område togs över av britterna, flyttade utvandrarna vidare och grundade på 1850-talet Transvaal och Oranjefristaten i norr. Både boer och britter kom i konflikt med bantugrupper, främst zulu, det folk som dominerade i nordöst. I norra Natal hade dessa grundat en zulustat, som besegrades av britterna 1879. Stora guld- och diamantfynd i Transvaal på 1860–80-talen väckte britternas aptit på de rika områdena i norr. Boerstaterna motsatte sig britternas försök att skapa en sydafrikansk federation (se Krüger), vilket utlöste boerkriget 1899–1902 (skildrat bl.a. av ’’krigskorrespondenten’’ Winston Churchill). Kriget slog mycket hårt mot den jordbrukande boerbefolkningen (de fördrevs och internerades i koncentrationsläger och deras gårdar brändes).

Britternas välde. Boerstaterna blev brittiska kolonier men uppgick från 1910 i den nybildade Sydafrikanska unionen. Denna ingick som dominion i Brittiska imperiet och kämpade på Storbritanniens sida i båda världskrigen. Hos de besegrade boerna dröjde dock en djup bitterhet kvar mot britterna. Slaveriet hade avskaffats av britterna 1834, men de svarta sattes i vad som liknade tvångsarbete i brittiskägda gruvor och i boernas jordbruk, medan asiatisk arbetskraft infördes till sockerplantagerna. Redan nu grundlades konflikten mellan icke-europeiska arbetare (svarta, asiater, färgade) och vita jord- och gruvägare. Senare uppstod också en vit arbetarklass av boerättlingar (afrikander), som rekryterades till de mer kvalificerade industriarbetena. De svarta, de färgade och asiaterna stod helt utan politiskt inflytande och medborgerliga rättigheter i den nya unionen. I protest bildades 1912 kamporganisationen ANC (African National Congress) som ville samla alla svarta. Genom en jordlag 1913 reserverade den vita minoriteten 93 % av Sydafrikas jord för egen del. De svartas områden begränsades därmed till 7 % (1936 till 13 %) av landets yta. Här på Sydafrikas minst fruktbara jordar inrättades senare hemländerna, dit en stor del av den svarta befolkningen tvångsförflyttades.

Apartheidpolitiken. Diskrimineringen inleddes alltså redan i början av 1900-talet under Louis Botha, Sydafrikas förste premiärminister, och hans efterträdare J.C. Smuts. Efter andra världskriget vann det boerdominerade nationalistpartiet regeringsmakten 1948 och genomförde en systematisk rasåtskillnad. En strikt klassificering av befolkningen infördes, i syfte att skilja vita och svarta folkgrupper åt i arbetsliv och samhälle. Med vittgående pass- och äktenskapslagar och många andra regler utnyttjades och förtrycktes den stora massan av afrikaner av den vita minoriteten, som ville säkra sin privilegierade tillvaro. Raslagarna avgjorde var och hur de svarta fick bo, gå i skola, arbeta, använda buss och andra transportmedel, restauranger, butiker osv. De färgade och asiaterna drabbades inte av lika långtgående diskriminering. Apartheidpolitiken skärptes ytterligare under H. Verwoerd och B.J. Forster. De svartas motstånd mot förtrycket krossades i blod (massakern i Sharpeville 1960, upproret i Soweto 1976). De svarta befrielserörelserna förbjöds 1960. Efter kritik från Storbritannien mot raspolitiken lämnade Sydafrika Samväldet 1961 och utropade sig till republik. ANC och det radikalare PAC (Panafrican Congress, som brutit sig ur ANC 1958) fortsatte att verka underjordiskt. ANC, som på 1950-talet under Albert Luthuli hade tillämpat civilt motstånd, grep nu till väpnad kamp. ANC-ledaren Nelson Mandela dömdes till livstids fängelse 1964 (han avtjänade 28 år på fångön Robben Island). Under Mandelas frånvaro fungerade Oliver Tambo länge som ANC-ledare i exil (1967–90). Den svarte medborgarrättskämpen Steve Biko, som dog i fängelse 1977 (misshandlad till döds), blev en symbol för kampen. Nationalistregeringen såg ANC som en företrädare för den internationella kommunismen och angrep ANC-baser i grannländerna (de svarta frontstaterna) och försökte underminera deras socialistiska regimer. I södra Angola stred sydafrikanska styrkor på Unitagerillans sida mot den sovjetstödda angolanska regimen.

Vägen mot demokrati. När det inre våldet tilltog och de internationella sanktionerna (Västeuropas och USA:s) på 1980-talet förlamade den sydafrikanska ekonomin, valde regimen under P.W. Botha att mildra apartheidsystemet. Men reformerna var länge kosmetiska, och grundlagsändringen 1983 godtogs inte av de svarta. Det nya parlamentet med tre kamrar (för vita, för färgade och för indier) avvisades, så länge alla svarta fortfarande saknade rösträtt utanför hemländerna. Det blev president F.W. de Klerk som tog de avgörande stegen. Mandela släpptes fri 1990. Trots nästan 30 år i fängelse hade han förblivit den samlande gestalten för motståndet mot apartheid och han ledde med stor värdighet den svarta befolkningen i övergången till demokrati. Tillsammans utarbetade de Klerk och Mandela en övergångsförfattning (de båda delade Nobels fredspris 1993). De demokratiska reformerna genomfördes trots hårt motstånd från konservativa afrikander (bl.a. den vita extremhögern under ledning av Eugene Terre Blanche). ANC vann en stor seger (62 %), men inte absolut majoritet, i det historiska valet 1994 till ett demokratiskt parlament, vilket kort därpå utsåg Mandela till president. Han inriktade sig på försoning mellan landets olika folkgrupper och försökte, med växlande framgång, förbättra den fattiga svarta majoritetens villkor. I den första periodens samlingsregering ingick också det tidigare allenarådande nationalistpartiet och Inkatha (ANC:s främsta medtävlare bland afrikanerna, med bas i KwaZulu-Natal). Nationalistpartiet valde att lämna regeringen 1996 för att ’’gå i opposition’’. En sannings- och försoningskommission utredde apartheidtidens brott mot mänskliga rättigheter och övergrepp både på den vita och den svarta sidan; efter frivilliga bekännelser fick många amnesti. Den nya demokratiska författningen fastställdes 1996 (i kraft från 1999). Mandela avgick som ANC-ledare 1997 och efterträddes av Thabo Mbeki som 1999 också valdes till president. Sydafrika hade 1990 givit upp Sydvästafrika (se Namibia), som landet kontrollerat sedan 1920. Sydafrika återinträdde i Brittiska samväldet 1994 och blev samma år medlem i OAU.

Den sydafrikanska regimen står inför gigantiska problem. Sydafrika kommer länge än att vara ett kluvet land, där vita och svarta lever i vitt skilda världar, socialt och ekonomiskt. Den vita över- och medelklassen har en levnadsstandard som ligger i nivå med eller överträffar andra rika industriländers. Landet har en växande afrikansk medelklass, men majoriteten av de svarta lever i djupaste fattigdom; många saknar bostäder, skolor, hälso- och sjukvård. Arbetslösheten är skrämmande hög; nästan varannan afrikan saknar arbete, och många får sitt levebröd i den informella (svarta) sektorn. Våld och kriminalitet ökar, inte minst i de förslummade svarta kåkstäderna. Asiater och färgade har dock i regel uppnått bättre levnadsförhållanden än de svarta.

(Källa BSL01)

----------------------------------------------

Här kan ni även läsa om Petras tips och erfarenheter.

- Vi bodde på "The Backpack" New Churtchstreet 94, ett backpackerställe som räknas som ett av de bästa (kan ungefär jämställas med våra vandrarhem). Där kan man sova i sovsal för ca. 40 Rand/person och natt eller i dubbelrum för ca. 150 Rand natten. Stället är fint där du kan laga din egen mat i ett av de kök som finns eller går du ut på puben som tillhör stället och äter för en hyfsad summa. Du har möjlighet att få din post lagrad där, där finns också telefon, pool (en aning liten, men dock) och där finns också möjlighet att tvätta.
I samma byggnad finns African travle, en jättebra resebyrå, de ordnar (om inte de i receptionen gör det) dagsutflykter till bl.a Kapudden, vilken jag varmt rekommenderar, där åker ni i minibuss runt med en guide. Ibland får ni cykla vissa sträckor med fantastisk utsikt, ni kan välja att åka med ut till en sälkoloni som är gigantisk! Ni för också möjlighet att besöka Sydafrikas pingviner. Trippen görs med "Day tripp" vilka ni själva kan ringa och boka om ni inte vill andvända er av resebyrån.

Day tripp gör också resor till olika vinodlingar vilket vi inte hann med på den vecka vi var där, hoppas ni gör det så kan du väl skriva tillbaka till mej och berätta hur de var, då jag ämnar åka tillbaka. En liten varning! Tjuvarna är fenomenala, ha ingenting i närheten av fönsterna de plockar allt, jag blev av med mina sandaler andra natten trots att de stod 2 meter! från fönstret nere på golvet. Ha heller inget under kudden, de vet var de ska leta. Vi hade våra ryggsäckar fastspända med en vire i sängen vilket räddade oss en natt när de bröt sig in och fick fatt i en annan svenskas ryggsäck. Hoppas jag inte skrämmer dej, men brottsligheten i Kapstaden är jätte hög, men med sunt förnuft och en stor gnutta försiktighet klarar man sej.
Tänkte att jag måste ge er tips man inte får missa om man är i Kapstaden. Akvariet ute på Watherfront är ett måste, lika så Table mountain. Antingen går ni upp för berget eller gör ni som vi tar linbanan upp och vandrar där uppe på de stigar som finns. Där är kallt så en skjorta och långa byxor är att rekommendera lika så riktiga skor. När vi var där fanns det ingen restaurant men de höll på att bygga en. Ni kommer att bli stumma av den fantastiska utsikten, pass bara på med vädret, se till att det är absolut molnfritt och inte blåser för hårt då är det inte kul att vara där uppe. Övrigt om Sydafrika, vi åkte med Baz buz, små minibussar som kör som om det var den sista dagen de levde. Det är ett bra färdmedel om man ämnar stanna på mer än ett ställe. De kör dig mellan de olika Hostelsen/Backpackers som finns och hämtar dej utanför dörren. Kostar lite mer än om du tar något av de stora bussbolagen som finns nere på stan vid järnvägstationen. Jag avråder dej bestämt att ta tågen då man
ofta måste boka långt i förväg och de dessutom inte är speciellt säkra.
Så till de ställen jag kan rekommendera i närheten av Kapstaden. Alla de ställen vi var på är underbara på sitt sätt så därför ger jag dej bara en kort beskrivning av de ställen som jag gillade mest.
Mosselbay-Liten sömnig by med långa vita stränder. Historiskt sett ett stort ställe. Du får leta efter centrum som ligger nere vid hamnen, ganska turistigt ställe. Man kan ha tur och se valar. Inte mycket hålligång om man inte bor på de järnvägsvagnar som är ombyggda till hostel. Vi bodde inte där utan på ett mysigt ställe som jag tyvärr saknar namnet på tror att det var något med garden. Mellan 35-45 Rand natten i sovsal, 100-150 i dubbelrum.
Wilderness-I stort sätt ingen by alls, bo på hostelet som ligger utanför "byn" liten bit att gå men stället är fantastiskt, 35 Rand i sovsal. Långa vita stränder utan en människa i närheten. Massor av vandringsleder och åar att paddla på. Finns över 200 fågelarter och är Kungsfiskarens högsäte. Inget hålligång alls! Plettenbergbay-Här är det stranden som gäller prova på att bodysurfa. Du är unik om du inte lyckas se några delfiner. Möjlighet finns att åka och simma med delfiner för 150 Rand. Du kan ta dykarcertifikat för drygt 1500 kronor under 6 dagar. Ett måste är att bo på "Nothando" Har både jättefina dubbelrum för en överkomlig summa och små sovsalar för 35 Rand/natt. Lite hålligång.
Jefferysbay-Surfarnas paradis. Massor av hålligång! Fina stränder men en by som inte har mycket att ge. Om ni vill ha mycket ös bo på stället som ligger ute vid strandkanten om inte finns det ett fint inne i byn.Liknande priser som innan. Naturesvally-Massor av vandringsleder, lång vit strand. Massor av inte agressiva babianer ut med lederna men var ändå på din vakt. Bo på "Hikers haven" ca 35 Rand i sovsal. Absolut inget hålligång ligger mitt i skogen men är otroligt vakert.
Cintza-Finns bara ett backpackerställe som ligger uppe på ett "berg" med utsikt över en lagun och havet utanför. Långa vita stränder med en underbar soluppgång. Finns gott om vervet-apor. Lite hålligång på ställets pub eller nere vid poolen. ca40 Rand/natt.

Det är lite svårt att komma ihåg vad ställena heter men be om en Baz bus lista så finns alla med där. Du kommer säkert att höra talas om Knysna detta är dock ett ställe som jag inte rekommenderar då det är det största turist tillhållet i hela Sydafrika. Här hittar du afrikanska suvenirer gjorda i Hongkong. Mycket hålligång men inget mer.

Det är dyrt att leva och bo i Sydafrika om du jämför det med övriga Afrika eller exempelvis Asien. Ska du köpa med dej suvenirer så köp dem Kapstaden nere på marknaden i stan, efter stationen. Det kan vara svårt att hitta något längre upp med kusten. Glöm inte att pruta och säg att du är från Sverige, det har de ett gott öga till.

Lycka till och hoppas jag varken skrämt upp er eller tjatat sönder
landet för er.

/ Hälsningar Petra.