TURKIET

MER OM LANDET TURKIET

Massor mer om Istanbul

I_stanbul, till 1926 officiellt Konstantinopel, den största staden i Turkiet, vid Bosporens mynning i Marmarasjön, landets huvudstad till 1923. 6,4 milj. inv.

Istanbul är en ledande handels- och sjöfartsstad, sedan gammalt en knutpunkt för sjötrafiken mellan Medelhavet och Svarta havet och för landförbindelserna mellan Europa och Asien. Här anknyter det europeiska järnvägsnätet i väster (Orientexpressen) till Bagdadbanan i öster. Över Bosporen finns en 1 560 m lång hängbro (invigd 1973). Staden har 1/3 av landets industri (främst verkstadsproduktion, textil- och livsmedelsindustri), och här finns många högskolor, forskningsinstitut och förnämliga museer. Staden har tre huvuddelar, varav den äldsta ligger på halvön mellan Marmarasjön och viken Gyllene hornet, den ursprungliga hamnen. Norr om Gyllene hornet ligger medeltida handels- och sjöfararkvarter, Galata, med den nutida hamnen, och längre norrut Beyoglu med modern bebyggelse. Stadens europeiska delar förenas av Galatabron och Atatürkbron över Gyllene hornet. Bland stadsdelarna på den asiatiska sidan märks Üsküdar (Skutari), som var en viktig hamnstad redan under antiken.

Istanbuls äldsta delar har krokiga gator, gränder och basarer. Stadens mest berömda byggnad är den mäktiga, kupolkrönta Hagia Sofia, uppförd som bysantinsk kyrka på 500-talet av kejsar Justinianus och ombyggd till moské efter turkarnas erövring av staden 1453; den är nu museum. Totalt har Istanbul närmare 900 moskéer (bl.a. Suleimans moské och Blå moskén) och i en park ligger Topkapi, sultanernas palats från 1400-talet, nu museum.

Historia. På platsen för det nutida Istanbul anlade grekiska kolonisatörer på 600-talet f.Kr. en stad, Bysans, som blev ett blomstrande handelscentrum. Staden förstördes 196 e.Kr. av romarna, men kejsar Konstantin grundade här en ny huvudstad, Konstantinopel. Den invigdes 330 och blev de östromerska kejsarnas residensstad efter Romarrikets delning 395. Patriarken av Konstantinopel blev den grekisk-ortodoxa kyrkans överhuvud. Av de nordiska vikingarna kallades denna medeltida stad Miklagård (”den stora staden”). Staden motstod åtskilliga belägringar. Den intogs av korsriddare på 1200-talet och hotades av turkarna, som slutligen intog staden och gjorde den till huvudstad i det väldiga Osmanska riket. Ända till 1920-talets krig mellan Grekland och Turkiet hade staden en mycket stor grekisk befolkning.


--------------------------------------------------------------------------------

Massor mer om Turkiet

Turki_et (officiellt Türkiye), republik på gränsen mellan Europa och västra Asien; huvuddelen ligger på den Anatoliska halvön i Mindre Asien, en liten del (bara omkring 3 % av landets yta) i sydöstligaste Europa på Balkan. Många turkar ser sig som européer och politiskt räknas landet till Europa. Turkiets asiatiska del skiljs från den europeiska av Bosporen och Dardanellerna (med mellanliggande Marmarasjön), en strategiskt viktig vattenled som utgör inloppet till Svarta havet. Turkiet, ungefär så stort som Sverige och Norge tillsammans, har 65,7 milj. inv. Den stora inflyttningen från landsbygden har förvandlat Istanbul (det forna Konstantinopel) vid Bosporen och huvudstaden Ankara på den centrala högslätten till överbefolkade mångmiljonstäder. Hamnstaden Izmir (Smyrna) på Mindre Asiens västkust är landets tredje största stad.

Befolkning. Turkiets folkmängd har ökat mycket snabbt på 1900-talet. Majoriteten bor i landets västra delar, där de flesta större städerna ligger. Inlandet och de östra bergstrakterna är glest befolkade. Arbetslöshet och fattigdom har drivit många att bli gästarbetare utomlands, främst i Västeuropa (drygt 2 milj.). Invandrare och erövrare har satt sina spår i den turkiska befolkningen. Den etniska majoriteten har sitt ursprung i de centralasiatiska turkfolk som på medeltiden invaderade Mindre Asien (landet har uppkallats efter dem). De turkiska invandrarna blandades med områdets tidigare invånare, som islamiserades. Men det väldiga osmanska (turkiska) väldet var löst sammanhållet och rymde många nationaliteter och religioner. En verklig turkisk nationalkänsla skapades först på 1900-talet, när Kemal Atatürk började reformera och europeisera den nybildade turkiska republiken. I det nutida Turkiet utgör de ’’egentliga’’ turkarna 80–90 % av invånarna.

Minoriteter. Turkiet har plågats av allvarliga etniska motsättningar. Numera är kurderna landets största minoritet (ca 10 %), men deras nationalitet erkänns inte; språket och kulturen undertrycks. Det har funnits andra betydande icke-turkiska grupper. De kristna armenierna var in på 1900-talet i majoritet i nordöstra Turkiet. Från slutet av 1800-talet förföljdes de av turkiska nationalister (svåra massakrer förekom 1894–96). I samband med första världskriget (1915–20) anses 1–2 miljoner armenier ha flytt, bl.a. till Ryssland, eller fallit offer för ett veritabelt folkmord 1915–20 (se Armenien). Efter kriget, när alla icke-turkiska områden gick förlorade, genomfördes ett gigantiskt grekiskt-turkiskt folkutbyte: bortåt 1,5 milj. greker flyttade från Mindre Asiens västkust till Grekland, varifrån en halv miljon turkar vände hem. De armenier och greker som blev kvar i Turkiet fick vissa särrättigheter. Se även kurder.

Språk och religion. Turkspråk talas på många håll i Sibirien och Centralasien; till den sydvästliga gruppen hör turkiskan som tidigare innehöll många arabiska och persiska lånord. I samband med Turkiets modernisering inledde Kemal Atatürk en rensning av språket. Landets största minoritetsspråk är kurdiska, i övrigt förekommer bl.a. arabiska, armeniska och grekiska.

Islam är den helt dominerande religionen, men enligt konstitutionen är Turkiet en sekulariserad stat med full religionsfrihet. De flesta turkarna och kurderna är sunnimuslimer, omkring 20 % tillhör en shiitisk riktning (se alawiter). Det finns religiösa minoriteter som ortodoxa, armeniska kristna och judar. När det osmanska väldet upplöstes efter första världskriget, avskaffades islam som statsreligion i den nybildade turkiska staten. Det moderna Turkiets orientering mot Europa innebar bl.a. att månggifte och bärande av slöja och fez förbjöds och modern lagstiftning ersatte islamisk lag (sharia). Men nyordningen ledde till en polarisering av samhället mellan en liten västerländskt inriktad elit och en befolkning som till stor del levde kvar i muslimska traditioner. På 1990-talet märks en viss återgång till muslimsk livsstil (många kvinnor är åter beslöjade).

Kultur. Konst och arkitektur. Inom nuvarande Turkiets gränser har mäktiga riken uppstått och landet är mycket rikt på kulturskatter. Redan ca 7000 f.Kr. utvecklades en betydande stadsbebyggelse i Çatal Hüyük, nära det nuvarande Konya. Från omkring år 3000 f.Kr. är de äldsta lagren i den berömda staden Troja. Längre fram under bronsåldern levde hettiterna (ca 2000–1200 f.Kr.); av deras huvudstad Hattusa (nuvarande Bogazkale) återstår imponerande ruiner. Grekerna efterlämnade den joniska kulturen (se Jonien), och kvar finns t.ex. städerna Priene, Miletos, Halikarnassos och Efesos. Romarnas byggnader, tempel, teatrar, termer m.m. finns över hela landet, bl.a. i Pergamon (Bergama) och Efesos. I det bysantinska riket (från 395 e.Kr.) var byggnadskonsten väl utvecklad. Till perioden hör kyrkan Hagia Sofia (färdig 537, senare ombyggd till moské) i Istanbul och unika klippkyrkor i Göreme (väster om Kayseri). I det armeniska området i östra Turkiet restes de äldsta kristna kyrkorna. Seldjukerna fanns i Anatolien och norra Persien, ca 1000–1300; i Konya och Kayseri finns många av den islamiska arkitekturens vackraste verk. Byggnaderna kläddes med färgade kakel med växt- och figurmönster. Under medeltiden blev Turkiet centrum för Osmanska riket (med centrum i Bursa och sedan Istanbul) som hade en högtstående byggnadskonst och ett rikt konsthantverk, framför allt under 1500- och 1600-talen. Sinan var den mest kända arkitekten och den som fulländade kupolbyggnaderna. Den turkiska moskén tog form under inflytande från bysantinska kupolkyrkor. Man uppförde också praktfulla palats (seraljer) och trädgårdar med kiosker (paviljonger), som Topkapipalatset i Istanbul (1460-talet). Den berömda Blå moskén i Istanbul (1609–16) har en interiör smyckad med blågröna kakel. Landet var också berömt för sina brokadväverier (i Istanbul och Bursa), mattor (knutna och vävda kelimer) och ett miniatyrmåleri som var inspirerat av mongoler och perser. På 1800-talet mottog konsten starka västerländska influenser.

Historia. Många olika folk har passerat och erövrat det turkiska området i skärningspunkten mellan väst och öst. De indoeuropeiska hettiterna grundade stora riken i Mindre Asien under andra årtusendet f.Kr. Efter dem kom bl.a. fryger, lyder och perser. De senare intog också de grekiska kolonierna på västkusten vid Egeiska havet (se Troja). Genom Alexander den stores seger över perserriket blev Mindre Asien en del av den hellenistiska världen och senare den romerska. Huvudstad i Östromerska riket (Bysans) var Konstantinopel. De turkiska seldjukerna, som var muslimer, utmanade på 1000-talet Östromerska riket. Ett par hundra år senare började ett annat turkfolk lägga under sig Mindre Asien. Riksgrundare (omkring 1300) var Osman I, efter vilken det turkiska väldet fått sitt namn. Osmanerna expanderade och tog steget över Bosporen till Europa, där riket snabbt utbredde sig över Balkan. I slaget vid Kosovo Polje (Trastfältet i Kosovo) 1389 besegrades serberna och albanerna. 1453 intogs Konstantinopel av Muhammed II (den store); staden döptes om till Istanbul och blev säte för den turkiske härskaren som nu kallade sig sultan. När osmanernas välde var som störst under Soliman I (Suleiman) på 1500-talet omfattade det hela östra och södra Medelhavet (som behärskades av sultanens flotta) och nådde långt upp i Sydösteuropa. Svarta havet var ett turkiskt innanhav. Wien belägrades av turkarna både 1529 och 1683 och det kristna Europa levde i ’’turkskräck’’; staden slog tillbaka båda anfallen.

Från 1600-talets slut följde en nedgång till följd av misshushållning och inre uppror i det löst sammanhållna imperiet, där olika religiösa minoriteter hade tillerkänts betydande autonomi. Försök till reformer (bl.a. europeisk lagstiftning) under 1800-talet kunde inte hejda Osmanska rikets sönderfall. Av européerna kallades landet nu Turkiet och fick det nedsättande tillmälet ’’Europas sjuke man’’. Efter hand lösgjorde sig allt fler områden på Balkan och i Nordafrika. Turkarnas huvudmotståndare var Ryssland, som måste erkänna Turkiets oberoende efter Krimkriget, men som genomdrev en hård fred 1878 efter rysk-turkiska kriget: de turkiska områdena i Europa beskars kraftigt (Bosnien-Hercegovina annekterades av Österrike-Ungern, fram trädde Serbien, Rumänien, Bulgarien och Albanien som oberoende stater, och Cypern blev en brittisk besittning). Mot slutet av 1800-talet föddes en turkisk nationell rörelse, och de s.k. ungturkarnas protester mot missförhållandena kulminerade 1908 i en militärrevolt, ledd av bl.a. Enver Pascha. Turkiet förlorade ytterligare europeiska områden i Balkankrigen 1912–13 men behöll ännu formellt kontroll över arabländerna. I första världskriget gick turkarna med centralmakterna (Tyskland och Österrike-Ungern) mot Ryssland. Efter kriget föll resterna av imperiet samman, alla icke-turkiska besittningar förlorades och Turkiet fick sina nuvarande gränser.

Republiken Turkiet. Det moderna Turkiets upphovsman var general Mustafa Kemal, senare kallad Atatürk (’’turkarnas fader’’). Han ledde ett nationalistiskt uppror 1922, avskaffade sultanatet, drev ut de grekiska ockupationsstyrkorna från Mindre Asien och lyckades ändra Turkiets hårda fredsvillkor. Freden i Sèvres 1920 innebar markavträdelser i själva kärnlandet Anatolien, men i ett nytt avtal fick Turkiet behålla kontrollen över Mindre Asien. Armenierna i nordöst hade fallit offer för ungturkarnas etniska rensning och strax efter kriget krossades en nybildad armenisk stat. 1923 utropades Turkiet till republik, med Ankara som huvudstad, och fick en (formellt) demokratisk författning. Atatürk gjorde sig dock till envåldshärskare och bara hans eget republikanska folkparti var tillåtet. Han genomdrev landets modernisering med våldsam kraft och försökte stärka den turkiska nationalkänslan. Religion och politik skildes åt. Turkiet blickade mot Europa och blev en bro mellan öst och väst.

Turkiet stod utanför andra världskrigets strider, men stödde de allierade. Efter kriget fördes en västvänlig politik. Landet fick som medlem i Nato (1952) en nyckelroll på den sydöstra flanken mot Sovjetunionen och upplät baser på sitt territorium. Med sina arvfiender grekerna har turkarna råkat i konflikt om Cypern, vars norra del de invaderade 1974 (med motiveringen att skydda öns turkiska minoritet). Efter Sovjetunionens upplösning närmade sig Turkiet på 1990-talet de muslimska och turkspråkstalande f.d. sovjetrepublikerna i Kaukasien (Azerbajdzjan) och Centralasien (bl.a. Tadzjikistan och Turkmenistan).

Efter andra världskriget infördes flerpartisystem, men starka auktoritära tendenser lever kvar i Turkiet. Militären, som sedan republikens grundande haft stort inflytande över politiken, har ingripit genom att av- och tillsätta regeringar och iscensätta statskupper. Den har sett sig som den främsta garanten för att Turkiet skall förbli en sekulär (icke-religiös) stat. Motsättningarna mellan vänster- och högerkrafter skärptes under 70-talets ekonomiska kris och splittringen tilltog, liksom våld och terror. 1980-talets militärregim under general Kenan Evren upplöste parlamentet och förbjöd politiska partier. Försvarsmakten upprätthöll ordning och stabilitet till priset av grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Civilbefolkningen i det upproriska Kurdistan förföljdes hänsynslöst, och Turkiet fick ett alltmer skamfilat rykte i västvärlden. Från slutet av 1980-talet slog regimen in på en mer demokratisk väg. Kampen mot PKK-gerillan hårdnade dock, och stora turkiska styrkor slog till mot dess baser i norra Irak. Ledande konservativa partier är den Rätta vägen och det närstående Fosterlandspartiet. Partierna på vänsterkanten härstammar från Kemal Atatürks parti: socialdemokraterna och demokratiska vänsterpartiet under Bülent Ecevit. På 1990-talet bildade Rätta vägen en koalition med socialdemokraterna under Tansu Çiller, landets första kvinnliga premiärminister. Efter betydande valframgångar kom Välfärdspartiet under Necmettin Erbakan till makten 1996 (i koalition med Rätta vägen), som första muslimska parti i det moderna Turkiet. Militären fruktade en tilltagande islamisering; den muslimskdominerande regeringen pressades att avgå efter ett år och Välfärdspartiet förbjöds. Efter det senaste valet leder Ecevit en bred regering där Fosterlandspartiet och ett mer extremt högerparti, Nationella aktionspartiet ingår. Koalitionen står gemensamt för en hård linje mot PKK och mot Grekland i Cypernfrågor.

(Källa BSL01)